På kärt icke återseende

I huvudet filar jag på mitt avskedstal. Så jag är egentligen inte här ska ni veta. Medan ni pratar om effektivitet och kompetens. Fast det gör ni ju aldrig. Det är en alldeles för professionell ton för att ni ska våga använda den. Snarare handlar er konversation (med mig) om vikten av detaljstyrning och införandet av tvångsåtgärder. Då ska ni veta att jag talar till er. Att jag trots min tystnad formulerar en strid ström av ord. Och visst, jag kommer att stöpa om vissa meningar när tiden är inne. Jag kommer att byta ut en del ord när D-dagen är här, men ni kan vara säkra på att innehållet förblir detsamma. So long suckers!

Love

Jag går nu. Gör er själva en tjänst och välj någon utan ryggrad nästa gång. Det blir mycket bättre för samtliga inblandade. Puss på er! (Jag lovar, jag menar det verkligen.)

Dagens i-landsproblem

Helt ärligt, det är jättetrevligt att vara på konferens i ett försommarvackert Stockholm. Men...

9.00 -- Registrering
9.30 -- Föredrag -- Kulturens varande
10.15 -- Fika
10.45 -- Samverkansmodeller och kulturella uttryckssätt
12.00 -- Lunch
13.30 -- Framtidens kontext
14.30 -- Fika
15.00 -- 16.00 Gruppdiskussioner
19.00 -- Middag och underhållning

60 mil norrut för att äta ihjäl sig i cirkus fyra timmar. Bra där!

Insomnia

I natt fick jag hjärtinfarkt. Trodde jag. Jag försökte fröjda mig med tanken att jag iallafall inte behövde gå till jobbet då. Men det funkade inte riktigt. Av någon anledning. Kanske för att saker och ting inte är så hemska -- när jag väl tänker efter. Iallafall inte tillräckligt hemska för att jag ska få hjärtinfarkt. Det känns tryggt.

Hola Madrid

Ikväll drömmer jag om att se Botticelli och Ruben i oändliga, vidsträckta salar i vit marmor där minsta lilla ljud fortplantar sig och ekar mellan väggarna som tonerna i en symfoni. Om sockersöta, rosa, bubblande drinkar i baren på hörnet där en fårad, väderbiten man spelar på sin gitarr som om det var allra sista gången. Tindrande ögon, fullmåne och Nueva Visión på spanska med Ramones i öronen och 15+, vindstilla och sol. I min vintagejacka i smeksamt mjukt, glänsande vintervitt -- en relik från någon nu åldrad ballerina från längesedan. Jag knäpper otåligt (alltid otåligt) guldknapparna, och sedan går jag. Vandrar längs med breda, hårt trafikerade boulevarder, äter tapas och nygräddat bröd uppflugen på uråldrigt trappsteg med ryggen mot solvarm pelare och jag andas, andas, andas in. Med alla sinnen på helspänn. För jag älskar det. Det här med att inte veta, att inte kunna, inte förstå. Att bara vara ny och se allt för första gången. Leta, söka, och försöka igen. Det är min drog. Min fix. Och jag får aldrig nog.

Kiosken som gudarna glömde

När jag hörde Glory box för första gången var jag arton år gammal. Jag hade nyss kommit hem från ett år i Tyskland och jobbade i en mycket avsides belägen kiosk i ett av Malmös sämre områden. Min chef var rödbrusig och vättelik, och så brände han eget på fritiden. Han gillade själv groggen och tog alltid kvällsskiftet. Klockan 17.00 skulle han lösa av mig och det var inte helt ovanligt att jag såg honom komma krypande över vägen på alla fyra i den tidiga kvällningen. Kiosken var nerlusad med tomma petflaskor och jag gjorde snabbt klart för honom att jag inte på några villkor tänkte ägna min arbetsdag åt att fördela och försälja innehållet i de stora dunkarna som var placerade i det låsta säkerhetsskåpet i kioskens "köksområde". En  dag fick jag besök av en av chefens vänner. Han behövde låna toaletten och av någon outgrundlig anledning valde jag att faktiskt släppa in honom i kioskens innandömme. Det skulle jag inte gjort. Efter att ha grabbat tag i en pinfärsk Aftonbladet spenderade han trettio långa minuter med att grymta och böka inne på den minimala toaletten.

Har du en kaffe att bjuda på tösabit? Hade han mage att fråga när han äntligen kom utsläntrande. Sedan slängde han nonchalant den besudlade tidningen på bordet bredvid min kaffekopp.

Nej, det har jag inte, väste jag irriterat. Och jag tycker att du ska gå nu. Jag är upptagen med att lyssna på världens bästa låt!

Sedan reste jag mig upp, gick förbi det stinkande toalettbåset och öppnade menande ytterdörren på vid gavel. Han lommade förnärmat ut till tonerna av Portishead – Glory Box.

Dress rehearsal

Ikväll har jag ägnat en  betydande del av min tid åt att sitta i SEB:s telefonkö. Jag har länge känt en avgrundsdjup avsky för banken och efter att ha tvingats klippa sönder tre olika visakort på lika många månader bestämde jag mig för att äntligen göra ett bankbyte. Processen har tagit två månader och jag är ännu inte av med deras tjänster. Förstod jag när jag öppnade brevet som låg på hallmattan när jag kom hem idag. Så jag lyfte luren och efter tjugo minuter fick min väntan äntligen ett slut.

Jag: Hej, jag har försökt avsluta ett konto hos er men eftersom det finns en annan kontohavare fungerade det tyvärr inte. Kan jag kanske ta bort mig själv från kontot? Så kan han stå kvar som ensam kontohavare.
Käck kvinnlig röst hos SEB: Nej, det går tyvärr inte. Men ni kan gå ner tillsammans till banken och avsluta kontot.
Jag: Jaha, tyvärr vet jag inte var mitt ex befinner sig. Jag har inte träffat honom på ganska många år och jag vet faktiskt inte ens om han bor i Sverige. 
Käck kvinnlig röst hos SEB: Och du vet inte om han har en digipass?
Jag: Ursäkta?
Käck kvinnlig röst hos SEB: Ja, för om han har det kan ni legitimera er genom era digipasser och avsluta kontot på så vis.
Jag: Eh, nej jag vet inte om han har en digipass. Och för övrigt var jag ju tvungen att skicka in min digipass till er, det var ett krav för att ni skulle kunna avsluta mitt konto.
Käck kvinnlig röst hos SEB: Jaha
Jag: Ja, så jag har ju då inte heller någon digipass.
Käck kvinnlig röst hos SEB: Så ingen av er har någon digipass?
Jag: Nej.
Käck kvinnlig röst hos SEB: Ja, då ser jag tyvärr ingen annan råd än att du får låta ditt konto löpa på.
Jag: Vadå, i all oändlighet?
Käck kvinnlig röst hos SEB: Ja.

Och ungefär här exploderade jag såklart och blev Miss Bitch. Jag minns att jag pratade mycket om bristen på logik, konsten att missköta en verksamhet och det självklara i SEB:s utnämning (på årlig basis) till Sveriges sämsta bank. I morgon ska jag traska ner till närmsta SEB kontor och köra hela svadan face to face också.

Ibland har man tur!

För några år sedan fick jag nästan jobb som studieombudsman på Nykterhetsförbundet. Jag minns att stämningen i rummet var ångestfylld under intervjun, och att jag inte erbjöds något kaffe. Sedan höll jag höll ett brandtal om alkoholens fasor och övertygade så till den milda grad att jag till och med fick en stående ovation från verksamhetschefen och de båda stelbenta ombudsmännen som var närvarande. Fast uppenbarligen ljuger jag ganska genomskinligt, för jag fick inte jobbet. Och i retrospekt är det förstås fantastiskt turligt. Annars hade jag inte kunnat ha så här kul med min varma choklad med vispgrädde och en 6:a Rom i. Klockan 11.00 en onsdag morgon i ett vintrigt Warszawa. Och då hade mitt liv varit så oändligt mycket tråkigare!

Cake – Short Skirt/Long Jacket

Jag älskar mitt jobb!

Min kollega har en fruktansvärt ful jacka. Den är intensivt blå och ytskiktet påminner om plast. Det är fullt möjligt att det faktiskt är världens fulaste ytterplagg, men to state the obvious, jag har ju inte sett alla. Fast dess blotta gräslighet fick mig att rycka till i morse när mina stackars sömndruckna ögon mötte dess förintande blåhet. Att den skulle passa ypperligt väl tillsammans med ett par blå eller gröna snowjoggers säger väl för övrigt allt om dess grad av fulhet. Jag medger att jag är fördomsfull avseende kläder. Och jag är estet ut i fingerspetsarna. Skönhet och elegans är av största vikt för mig. Trots det försökte jag hålla god min och tand för tunga idag på kontoret. Men det var såklart som förgjort. Tillslut fick han ett eget kodnamn --blåbäret. Som skulle till "Blueberry hill" (jag jobbar med x antal musiknördar) och ha en Belgian blue som husdjur osv. Det tog aldrig slut. Men vi lyckades i alla fall hålla oss hyfsat professionella när han var i närheten. Tills han plötsligt stod i dörren någon gång efter lunch. "Vem är blåbäret?" säger han och ser misstänksam ut. Tio minuter senare ligger jag fortfarande i en skrattande, snyftande, skakande hög på golvet. Ingen paltkoma här inte.

Fashion statement

Tro det eller ej, men det har snöat i Skåneland! Så idag har jag slirat omkring i mina hala stövlar, för här i södern är det inte lönt att investera i några praktiska, men obotligt fula kängor/snowjoggers eftersom vintern sällan varar mer än ett par veckor. Med tanke på hur frekvent jag står på näsan under de få dagar vi faktiskt har snö, så borde jag kanske tänka om. Fast det är ju svårt att säga hur många av mina blåmärken som har att göra med en brist på rågummisulor och hur mycket min medfödda klumpighet spelar in. Den är vida känd, eller ökänd skulle jag kanske säga. "Åh, du har så snygg hållning, har du dansat balett?" kommenterade en bekant som jag och en kompis sprang på i stan förra vintern (den fruktansvärda, hemska vargavintern då alla tåg stod stilla och till och med vi i södern hade mer än våra vanliga tio snödagar per år). Innan jag hann svara bröt min okänsliga och elaka väninna ihop i skrattspasmer vid min sida. "Ja, du är ju en regelrätt Ninaballerina!" frustade hon. Jag måste faktiskt erkänna att jag än idag inte helt förlåtit hennes okänslighet. Annars har jag ägnat en betydande del av dagen åt att networka med powerwomen som gett råd och tips avseende den irriterande gubbmaffian jag tvingas hantera i mitt arbetsliv. Och så har jag fått göra årets första snöängel!

Längesedan jag bejakade goat ropern i mig, so here we go: Brad Paisley – Online

Kostnadseffektivitet

Käre kollega,

Vi tror kanske att Mr Axel D vet var din mockasin/toffla tagit vägen. Från och med nu lovar och svär vi för övrigt att aldrig mer leka med dina tofflor/mockasiner. På heder och samvete. Verkligen. Du kan lita på oss.

Hjärtliga hälsningar från Nina och Sandra


Detta har jag roat mig med idag på kontoret. I know. I'm a bad seed. Tofflan är för övrigt gömd i byxorna på vår jätteläskiga skyltdocka.