Socialrealism som bränns

Idag vankades konferens igen. Och jag satt på bakersta raden och grät som ett barn. Jag var inte olycklig. Jag var inte lycklig. Men jag brände mig på hennes fraser. Orden som flög omkring. Bara för att centreras någonstans i hjärthöjd.


Striden

glöm inte var det var vi började
glöm inte vart det var vi skulle
vi minns och vi är trötta på att vänta
snart går vi utan er

I tider när det inte är strider går dagarna ändå
tröttheten efter hårda timmar ständigt närvarande
vi ställer våra väckarklockor och
litar på att spårvagnarna kommer ta oss i tid
vi gör vårt bästa för att inte somna mot grannens axel
på väg hem nio timmar senare och
vi bär våra matkassar upp för backen till lägenheten

i tider när det inte är strider
sliter de tunga lyften på oss ändå
vi skär oss på oslipade knivar och
bränner oss på varma plåtar

i tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer
är längtan bort ett oinfriat löfte vi måste bära nära

vi vaknar, vi jobbar, vi andas
men kontrasterna mellan jobb och ledig tid så
tydliga att de med ett hugg i bröstet flyter ihop

i tider när det inte är strider gör det fortfarande
lika ont i handlederna på den timanställda
som på den fastanställda
tjänar vi pengar ner i någon annans ficka
vi kör våra bussar, bakar våra bröd, serverar våra latte
och bygger våra bilar
drar skruvarna på plats i det stora maskineriet

i tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna
eller på tv
står vi inte på gatorna eller
utanför arbetsplatserna och skriker
i tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt
att det finns de som glömmer bort
att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid

ur Kallskänken av Jenny Wrangborg