Vinternätter

Det var den där vintern. När jag vandrade planlöst gata upp och gata ner. Och andedräkten stod som rök i luften. Jag såg på när isarna lossades och frös fast igen. När marken barlades efter månader av frost och snö, bara för att vara snötäckt igen nästa morgon. Stan var öde och mina knastrande fotsteg ekade ensamt i en värld stöpt i flytande kristall. Under en decemberhimmel som var så mörk och djup att det kändes som om jag skulle drunkna. Jag drevs ut. Det var så svårt att andas annars. Kilometer efter kilometer i det tysta månlandskapet. Med öppna ögon, men allt jag såg var dig. Där började allt på något sätt. Och sedan blev det liksom inte normalt igen.