The thing is

Grejen med dig. Var att du aldrig gick för nära. Du höll avståndet. Och du lät mig alltid andas och få den luft jag behövde. Grejen med andra är att de går för nära, alltför fort. Att de inte känner av mina gränser och skyndar framåt utan eftertanke. För, grejen med mig är att jag lätt känner mig trängd. Att det inte krävs mycket för att jag ska känna mig kvävd. Att jag vill äga dansgolvet själv. Men gärna med någon annan. På avstånd. Du såg det. Du anpassade dig. För jag helt enkelt tror att du behövde samma avstånd själv. Jag försökte dansa med någon annan i helgen. Och kände mig fruktansvärt obekväm inför hans blick. Så obekväm att jag inte kunde ta ett enda steg till. Sedan satte vi oss ner och då började han ställa frågor. För att placera mig i en box. För att kategorisera mig. Och luften blev trögare att andas igen. Jag ville plötsligt fly. Sedan, en lunchträff. När det blev för personligt. Alltför mycket fokus inåt drack jag fort upp mitt kaffe, samlade ihop mina saker och reste mig upp. (Medan han förvånat betraktade mig och försökte hinna med i svängarna.) Grejen med dig var att du lät mig gå. Grejen med dig var att luften aldrig var svår att andas (utom en enda gång). Grejen med dig är att du är just, precis som jag. Men med dig var det å andra sidan en hel radda andra besvär.