I ett rum. På andra våningen ut mot en rondell. Ett nytt liv. Klänningar i vinden. Rött, blått, grönt och skimrande orange. Cecilia som läste. I rummet intill. Du och jag. Genom morgontomma gator. Du och jag. I någonting annat. Någonting större än vi själva. Oregerligt. Omöjligt att avstyra. Var det slutar vet ingen. Men facit börjar ta form. Och jag måste nypa mig i armen. För drömmen var ingen dröm. Det som verkade alltför stort. Alltför mycket. Alltför sprakande. För att någonsin kunna uppfattas som verkligt. Det känns fortfarande overkligt. Den där sommaren. Hösten och vintern. Men nu kommer våren. Nu kommer ljuset. (Ja, märker du att dagarna blir längre?) Du håller fortfarande min hand. Genom sextio mil och över alla dessa timmar, sekunder och minuter. När blir vi verkliga? Kan vi bli verkliga? Eller är vi för stora? Hur kan jag veta precis vad du vill höra. Hur kan jag veta vad du tänker. Hur kan vi vara så synkade att jag vet allt, ser allt, utan att ett ord lämnat dina läppar.
Hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar