Out of words...

Så bad du mig äntligen. Att gå. Av helt rätt anledning. Och jag gick. Med huvudet högt och ryggen rak. Sedan grät jag hela vägen hem medan snöflingorna yrde och isen frös allt fastare, allt starkare. Inatt har du varit i mina drömmar. Inatt, det lilla jag sovit, har du konstant funnits med mig. Och morgonen är trasig. Morgonen är mörk -- trots det vita ljuset utanför. Det känns som om jag tappat mina ord litegrann. Som om sorgen intagit min verbala förmåga och för en stund gjort mig stum. För jag trodde inte det skulle sluta så här. Jag trodde inte att det kunde sluta såhär. Jag trodde steget skulle tas av mig, inte av dig. Jag vet faktiskt inte ens om jag är glad eller ledsen för att jag hade fel. Det enda jag vet. Det enda som är helt säkert. Är att jag saknar dig.