Jag obsessar gärna. Jag har gärna panik. Och inatt har varit har varit en sån där natt. När sömnen aldrig kom. Jag kastades fram och tillbaka av alla tankar. Det har varit så lätt. Att låta demonerna ta över. Angående dig. Så slipper jag tänka på det som verkligen, verkligen betyder någonting. Jag slipper förstå att jag står ensam nu. Men inatt slog det mig. Allt som finns är jag, vid detta skrivbord, utan någon riktning. Jag känner att jag måste ta mig någon annanstans. Jag känner att jag måste dra upp bopålarna och driva vidare. Jag tänker att jag måste skapa mig ett liv, på en annan plats. Jag är trött så in i himlen på denna. Och jag får ingen luft här. Jag andas, visst, men syret når inte tillräckligt långt in i mig och tankarna förblir förvirrade. Visst, jag kan skriva en bok. Visst, jag kan gå långa promenader nere vid havet och känna mig lätt för en stund. Men jag måste alltid återvända till nuet. Och någonstans har det hela tiden varit enklare att obsessa över dig och dina ord. Att ge dig makten att definiera mig. Men jag är inte ditt ansvar. Och långt där inne vet jag ju: egentligen är det någonting helt annat som skrämmer mig. Någonting helt annat som gör ont. Sanningen svider. Vitögat är glödgande hett, borrar sig in på djupet utan minsta barmhärtighet. Lämnar mig hudlös, skyddslös och darrande i den kalla, blåsiga januarivintern. Jag står upprätt. Jag kommer att fortsätta att stå upprätt, men jag är inte lika rak i ryggen längre.
Robyn – Handle Me - Original
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar