Igår hände det. Ungefär 24 timmar efter adjö. Jag började känna en lätthet i kroppen och i sinnet. Efter att ha gråtit non-stop hela dagen infann sig plötsligt ett lugn. Jag är glad att du spelade dina kort så väl. Jag ångrar ingenting och jag är stolt över mina bitar i pusslet. Och någonstans är jag också tacksam att du tog steget. Jag hade inte klarat av att göra det igen and things where getting messy. Du var en av de där romanserna som avgränsar livet. Som har ett innan och efter. I bestämt dragna linjer. Som definierar och alltid kommer att definiera en viss tid. Jag hoppas att du väljer en bra väg. Jag hoppas du väljer ett liv bortom dina pints och barer. Jag hoppas du väljer att faktiskt börja hantera dina demoner istället för att sopa dem under mattan. Och att du ler när du slår mitt nummer. Att du ser mig som det jag alltid var: din fasta punkt i en kaotisk värld. Den du går till när det viner runt knutarna och alla utvägar känns stängda. För det fanns alltid ett element av syskonkärlek mellan oss. Det fanns alltid kopplingar bakåt i tiden till henne. Hon som togs ifrån dig alltför ung. Alltför brutalt. Och du, jag menar verkligen det jag sa. På verandan i ett vintrigt Stockholm i januari.
"It´s been a blast Gallagher. I have no regrets!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar