Hon föddes 1923. I Buster Keatons och Charlie Chaplins tidevarv. Igår fyllde hon 87. Min farmor. När jag var liten var hon mitt nav. Vi plockade pumpor i hennes stora trädgård och sålde dem sedan vid ett rangligt bord på trottoaren. Vi skördade feta, gula morötter och rädisor så starka att ögonen tårades. Och hallon och jordgubbar, från dignande plantor i trädgårdslandet. Av dem gjorde vi knapriga pajer och kräm som var len som silke. Och vi åkte till sommarland där vi hoppade studsmatta, paddlade kanot och grillade korv som vi åt svartbränd med massor av ketchup. Och så lekte vi med katter, alltid katter. Olika genom åren. Den pratsamma Misan med sin råttsvans, bröderna Filur och Gossen, vackre och arge Sotis och skygge Tasseman. Nuförtiden är den den fete och fräcke, men oehört charmige Sot som hänger henne i hasorna. Och så sydde vi, jag och farmor. Ballongkjolar i blänkande, blått acryltyg och när jag blev äldre, avancerade spetsbyxor med utsvängda ben. Jag hade redan i tidig ålder mycket bestämda idéer angående mina kläder och hon knorrade ofta över de fantasiskapelser jag ville vi skulle realisera. Men i slutändan gjorde hon ändå alltid som jag ville. Min barndoms djungel svämmar fortfarande över, fylld till bredden av prunkande blommor och välsmakande grönsaker och frukter. Och i växthuset finns glänsande, färggranna tomater och klasar med gröna, söta vindruvor. Persilja och dill i drivor och citronmeliss och mynta som på eget bevåg har spritt sig över hela trädgården. Och farmor finns kvar. Hennes en gång så vackra, mörka hår är helt vitt nu och huden i ansiktet är rynkig och papperstunn. Men för mig är hon så vacker. Och precis som när jag var fem finns det ingenting hon inte skulle offra för min skull. Hon är min farmor. Och min goda fe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar