Jag minns fortfarande när jag såg min allra första balett. Jag var liten, fem kanske, och föreställningen var Svansjön av Tchaikovsky. Teatern var gigantisk och storslagen. Böljande sammet ramade in de breda fönstersmygarna och gnistrande, jättelika ljuskronor hängde ner från det höga taket. Kvinnorna hade fina klänningar, vågor i håret och rött läppstift och männen stoltserade i mörka kostymer med blankkammat hår och doftade av rakvatten. De långa, vackra, glänsande ektrapporna som ledde upp till vår salong såg ut som de var hämtade direkt ur dekoren från Borta med vinden och jag kände mig som drottningen av Saba när jag liksom svepte uppåt i min nya, röda volangklänning som farmor sytt. I hopp om att jag skulle hålla mig lugn placerades en godispåse i min ena hand och en Kalle Anka i den andra och så började föreställningen. Men de sega fiskarna fick stanna i sin påse och Kalle glömdes. Istället sveptes jag bort av dånande stråkar, pampig, färgsprakande scendekor, vackra ballerinor i fjädrande tyll och stiliga, välväxta balettdansörer. När jag dansade hem den kvällen mellan mamma och pappa var jag tveklöst förlorad. Och alltsedan dess har förmågan att uttrycka sig med kroppen varit den talang jag mest åtrått. Det jag behöver många ord för att säga, med svart bläck på vitt papper, säger dansaren med en gest, ett steg, en rörelse. Så levande, framåt, alltid framåt och vidare. Jag är fortfarande förhäxad.
Tchaikovsky – Swan Lake - Scene
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar