Jag har sett makten. Den var inget charmtroll. Den behövde inte prata för att höra sin egen röst. Den var så klart lysande och helt självklar. Hård som flinta, men empatisk och med en känsla för rättvisa och godhet. Men också ganska ensam. Eftersom alla agnar skingrades för vinden när den trädde in. Tupparna sökte skydd i grupptillhörigheten, i vanan. När alla stora ord föll platta och tomheten fylldes. Av en enda människa. Så stor i anden att jag nästan började gråta. När han plötsligt stod där framför mig, sträckte fram handen och sa: "Jag har hört så mycket om dig." År av erfarenhet på nacken. Och jag kläckte ur mig något töntigt skämt. Sådär liksom. Som jag ju gör. Och såg på medan alla ögon i rummet centrerades vid en enda punkt. Hur de i hemlighet avundsjukt svärmade men valde att inte våga. Som på skolgården. Fast inte precis. Kom jag på när jag tänkt: Herregud, kommer vi aldrig längre än lekhagen? För jag mindes varför. A matter of respect. På gränsen till rädsla. Han som stod framför mig var länge Malmös mäktigaste man. När jag skakade hans hand försod jag varför. Sedan hängde vi. Maktmannen och jag. För att hon som blivit min mentor, som jag har allt att tacka för, sagt de allra vackraste saker om mig. Som den stolta läraren hon är. Medan avundsjuka, nyfikna och småaktiga blickar följde oss och huvuden vändes.
Det här kommer att bli bra. Riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar