Ever so softly

Idag måste allting vara vackert och mjukt. För så här dagen efter är jag liten och bräcklig. Ömklig och skör. Och behöver omhändertas litegrann. Koppla ner och koppla bort. Dra ut pluggen och skydda mig från alla påträngande intryck. Ordet måste är eliminerat, liksom ska -- kvar finns bara vill och önskar. 

Och jag vill få fina blommor. Precis så här exploderande färgglada även utan att ha photoshopats into oblivion. Som jag kan ställa i stora vaser runt om i våningen. Som får mig att le och längta efter nästa sommar och den vår som plötsligt inte känns så långt borta. Några kalla månader och en lång resa till ett varmt och kryddigt Vietnam bort bara. 

 

Och jag gläds åt att kunna välja och vraka bland mina fantastiska bokfynd från senaste rean. Margarettown av Gabrielle Zevin är ännu så länge så totalt vad jag inte trodde den skulle vara.

Jag tänder levande ljus, kryper upp i min soffhörna och dricker rooiboste på persika, hallon och fläder. Lyssnar på vackert sorgsen och rogivande musik Damien Rice – Older Chests, medan jag väntar på att nyckeln ska rassla till i låset och en trött men leende Honey ska stega in med famnen full av värme, kyssar och choklad.