Idag har varit i sådan där dag. En dag när allting liksom fallit på plats, fast ingenting egentligen förändrats utom att jag upptäckt glädjen och kraften i att "my lord, jag klarar det här!" Jag klarar av alla höga krav. Jag klarar av att ses som förändringens elixir, som medicinen för åkomman och som svaret på den svåra gåtan. Jag lever redan upp till varenda en av förväntningarna, jag har bara varit tvungen att kämpa för att upptäcka det själv. Det känns i hela kroppen att jag äntligen, efter mycket letande, har hittat hem. Att jag är på rätt väg och att jag kommer att vara lysande. Så känner jag förstås en djup tacksamhet. Att de finaste gråhåriga herrarna ser det som självklart att verbalisera min betydelse i alla riktningar. Att jag öppet framhålls som hoppet, steget i en ny riktning och utvecklingen. Och så är jag är glad att jag är jag och att jag lyckades ta mig hit trots allt. Ta mig igenom, slå mig igenom, kämpa mig igenom alla tvivel och all självkritik, förbi alla som förmedlade en känsla av "det klarar du inte" och "vem tror du att du är?" Genom pressande tystnad, osäkerhet och en starkt härskande Jantelag som outtalat förmedlar att alla ska falla in ledet. Jag om någon vet att det är svårt att välja någonting annat. Att gå i motsatt riktning. Att göra saker för att du faktiskt vill göra dem och inte för att det förväntas av dig. Men kom ihåg en sak när du står vid ditt vägval. Om du väljer att huka inför din egen rädsla så får du ett liv som står helt still. Är du rädd? Visa tänderna och framåt marsch!
Edith Piaf – Non, Je Ne Regrette Rien
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar