My drug of choice

Herrejösses, idag mötte jag min match. Ett businessmöte med en dialog som mer hade karaktären av slapstick än affärer. Någon som talar som jag. Med samma ironi och utan att tänka. Rakt på, pang på. Förbannat provocerande -- javisst. Tråkigt -- aldrig. Och jag går igång såklart. När någon för en gångs skull talar mitt språk. Vill tala mera och längre --tiden går för fort, räcker inte till. Nej, gå inte ännu, inspirera mera. Lär mig, hör mig, se mig. Mera. Adrenalin! Nu när mötet är över snurrar det i huvudet av alla bollar som kastats runt. Alla idéer, alla "what ifs". Precis som alltid. Jag rör mig snabbare. Springer mera än går. Talar korthugget -- processen i huvudet tar all min kraft. Andningen är ytlig, energinivån hög i ett kreativt vacuum där allt är möjligt. Jag skriver mail i rasande tempo. Ringer samtal på samtal medan hjärnan är någon helt annanstans. Långt borta på en förtrollad plats där min vision är förverkligad. Allt är vackrare och bättre, förändrat i grunden. Sedan kommer jag ner. Sakta först och sedan allt snabbare. Tillslut är jag tillbaka på min kontorsstol igen. I det passiva lugnet bortom kicken. Fast inte på ruta ett. Snarare är det ett fall från tio till tre. Vilket är helt ok. Men tomt.

On fire

Ibland träffar man någon som glöder. Av energi och en vilja att förändra och förbättra. Som lyser passionerat i en alltför grådaskig vardag och som förmedlar en känsla av att allt, verkligen allt är möjligt. Idag gjorde jag det. Han stövlade in med buller och bång och fick mig att le genom tröttheten och tristessen. Och att se att ännu en dag på kontoret faktiskt kunde vara en möjlighet, inte ett hopplöst aber som skulle stökas undan. Det var som att översköljas av en våg av energi och när jag var ensam igen kunde jag plötsligt inte sitta stilla. De finns lite överallt och kommer i olika skepnad -- idealisterna/eldsjälarna. Men deras ögon lyser av ett engagemang som är ytterst smittsamt. Det spelar egentligen ingen roll vad de går igång på --gröna ärtor, politik eller blomsterodling. Istället handlar det mer om den känsla de förmedlar till oss som har turen att hamna i deras väg. Tänk inte mer! Do it! Allt är möjligt! Handla! Gå ut! Ta för dig! Det går! Gör det! Nu! Åh, I love it!

Lyssnar på Seth Lakeman – The Colliers, en eldsjäl "who put the sex back in folk".

Hjältar

Den 12 mars 1945 rullade den första kolonnen av svenska bussar och lastbilar, vitmålade och med stora röda kors - "de vita bussarna" -över gränsen till Tyskland. Målet var landets koncentrationsläger och de skandinaviska fångar som tyskarna nu i krigets slutskede desperat försökte städa bort. Men fokus blev snabbt ett annat och istället räddades tusentals liv oberoende av nationalitet och härkomst. Transporterna gick dag och natt och de 250 tjänstgörande utgjordes av unga, frivilliga från runt om i Sverige. Huvudansvarig for expeditionen var vice ordförande för Röda korset -- Folke Bernadotte.  Under en enda dag, den 22 april, evakuerades 4480 människor från koncentrationslägret Ravenbruck i Tyskland. Och totalt, under dessa dramatiska dagar i krigets slutskede, så räddades runt 27000 människoliv. Många tusen var judar. 

Jag såg en av de vita bussarna idag. Och jag träffade en man vars mamma var hjälparbetare den senvåren 1945. Han lärde aldrig känna henne. Hon dog av fläcktyfus under en av expeditionerna när han bara var 14 månader gammal. Men det lös i ögonen på honom när han talade om hennes hjältemod.