Nu har det hänt. Det som jag har varit så rädd för. Och ja, det var för jäkligt, lika äckligt smärtsamt och frustrerande som jag trodde det skulle vara. Men nu är det över. Och trots att jag känner mig matt och urlakad så är jag såklart fylld av en stor lättnad. I natt drömde jag att jag drev omkring ensam i en enslig liten eka. Horisonten var tom och allting runt omkring mig grått och ensligt. Men konstigt nog var jag inte rädd. För i drömmen visste jag att även om båten tycktes tom på ytan så var den egentligen så full av människor att vi hotade att tippa över. Av alla som jag älskar, jag kunde till och med höra deras röster och räkna in dem. Ungefär lite som i verkligheten då. På det kalla, sterila bordet idag. Medan mannen med de snälla ögonen överträffade sig själv med nål, tråd och sax.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar