The thing is

Grejen med dig. Var att du aldrig gick för nära. Du höll avståndet. Och du lät mig alltid andas och få den luft jag behövde. Grejen med andra är att de går för nära, alltför fort. Att de inte känner av mina gränser och skyndar framåt utan eftertanke. För, grejen med mig är att jag lätt känner mig trängd. Att det inte krävs mycket för att jag ska känna mig kvävd. Att jag vill äga dansgolvet själv. Men gärna med någon annan. På avstånd. Du såg det. Du anpassade dig. För jag helt enkelt tror att du behövde samma avstånd själv. Jag försökte dansa med någon annan i helgen. Och kände mig fruktansvärt obekväm inför hans blick. Så obekväm att jag inte kunde ta ett enda steg till. Sedan satte vi oss ner och då började han ställa frågor. För att placera mig i en box. För att kategorisera mig. Och luften blev trögare att andas igen. Jag ville plötsligt fly. Sedan, en lunchträff. När det blev för personligt. Alltför mycket fokus inåt drack jag fort upp mitt kaffe, samlade ihop mina saker och reste mig upp. (Medan han förvånat betraktade mig och försökte hinna med i svängarna.) Grejen med dig var att du lät mig gå. Grejen med dig var att luften aldrig var svår att andas (utom en enda gång). Grejen med dig är att du är just, precis som jag. Men med dig var det å andra sidan en hel radda andra besvär.

Notes

Jag känner mig lätt som spunnet socker. Jag känner mig lätt som skummet på en tung och mörk Guinness. Jag dansar på molnen med blicken riktad uppåt, mot framtiden. Jag snurrar runt, runt i solskenet och ser dammet yra som stjärnstoft. Jag ler från hjärtat igen, och sorgen är försvunnen ur mina ögon. Den tyngd jag burit i många månader är borta. Bojan som fjättrat mig så länge är ett minne blott. Herrejösses, att det kunde vara så här enkelt. Herrejösses, att det inte krävdes mer än så. Och, herrejösses att jag lät det pågå så här länge. Det misstaget gör jag inte om igen!

Noah And The Whale – 5 Years Time

Ja, lunch

Jag: "Jobbet som partiledare är tydligen upptaget nu (och det som gruppledare) -- ett stort grattis till patriarkatet säger jag bara. Opinionssifforna lär nog fortsätta dala fortare än jag kan säga gubbmaffia."
KM: "Det är väl bra med en rådig patriark vid rodret för partiet, vi vet ju hur det gick när ledarfrågan lämnades över till en kvinna. Då gick det ju helt åt skogen och sen blev den inte bättre med en smålänning. Nu kan det ju inte bli värre eller?"
Jag: (tyst) "Hur vet du exakt, precis hur min slipsten ska dras? Jävla skit om du är upptagen!"

Lunch?

It´s been a long time coming...

http://ninafunderar.blogspot.com/2011/06/sommaren-2000.html

Helgen i ett nötskal

Jag: "So, where is the crack in your armour?"
Han: "That´s for you to find out."

Materialist

Jag har köpt ett par nya örhängen. De var fruktansvärt dyra och det skar lite i själen när jag pungade ut med många antal hundralappar för någonting så smått. Men de är som en egen värld -- djupt turkosa Swarovski kristaller. Jag har en känsla av att magiska saker kommer att hända när jag har dem på mig. Jag har en känsla av att män kommer att fortsätta recitera Byron och Shelley på en stilla bänk i den tidiga, kalla gryningen. Jag har en känsla av att luften kommer att vibrera av någonting nytt, någonting större än jag själv. Jag har en känsla av att våren kommer att förändra allt. När den kommer. Den är på väg. Jag känner det i luften, (trots att snöflingorna liksom hänger ner från molnen -- fast utan att tappa sitt fäste). Jag har en känsla av att allt kan bli precis som jag vill. Bara jag fäster dem i öronsnibben. Den känslan är värd tiotusen hundralappar och ännu mer.

Ja, jag vet att jag är senast i världen. Men här kommer den iallafall:

Bon Iver – Towers 

Plan for tonight

Städa lägenheten inför kvällen förfest.
Locka håret.
Dricka en liter vatten.
Inte inlåta mig med någon stackars man som vill ha mitt hjärta.
Inte prata för mycket om Gallagher (som alla tydligen tyckte såg ut som någon typ av förvriden dvärg).
Hålla mig borta från facebook.
Lyssna oavvänt på Emil Jensen.
Dansa. Dansa. Dansa.
Inte glömma att sms:a Julia när jag tagit mig hem.
Inte svara om herr X kontaktar mig angående nattens samtal.
Ha vansinnigt, fruktansvärt, fantastiskt roligt!

Mr unhandsome

Reb: Ursäkta vad sa du? Har han gjort slut med dig?
Jag: Ja.
Reb: Jaha, det var ju lite oväntat.
Jag: Du tyckte inte han var särskilt attraktiv va?
Reb: Hahahaha!
Jag: Jaha.
Reb: Honey, du var alltid way out of his league...
Jag: Jag tyckte han var skitsnygg!
Reb: Ja, ibland tycker man det fulaste är snyggt.

Javisst!

Ok, så livet är lite trist just nu. Livet lämnar lite övrigt att önska just nu. Livet står lite still just nu. Jag har lite tråkigt just nu. Jag har lite tristess just nu. Bergochdalbanan har slutat rusa. Tåget har nått stationen. Dramat har nått sitt slut och huvudkaraktären har skjutits i slutscenen. Sången har ebbat ut och bokens allra sista strofer är lästa. Glaset är tomt, tallriken puttad åt sidan och måltiden avslutad. Ljuset är släckt och min i-pad går fortfarande inte att starta. Nämndmötet är över, protokollet är skrivet och jag rullar liksom runt i limbo.

Men: "Tänk om det händer något efter döden. Tänk om det inte gör det. Tänk om det det händer något före döden. Och det gör det."

Viktlös

Fan också! Nu när min rebound (som jag var så förälskad i) är borta så måste jag börja bearbeta det jag lämnade för åtta månader sedan. Kommer jag att börja drömma om mannen med de stålblå ögonen nu? Jag försökte sköta det snyggt när jag gick. Men ett uppbrott efter så många år lämnar alltid spår. Jag hittade snabbt en diversion (och ja, jag brann och fick vara sexton år igen), men nu när han är borta är plötsligt sorgen över mig och dig här igen. Och över fem år av drömmar som i slutändan ledde till uppbrott. Så, bloggen kommer nog att vara lite schizofren ett tag till. Jag kommer nog att vara lite förvirrad ett tag till. Och det kommer nog fortfarande att göra ont ett litet tag till. Det tog lite mindre än en vecka att släppa Gallagher. Det kommer att ta betydligt längre komma över de finaste stålblå ögonen.

Resan börjar nu.

Just so

Jaha. Kunde du inte varit man nog att köra ärligt spel? Kunde du inte bara sagt som det var istället för att ge mig en massa floskler? Saker händer. Shit happens. That´s life. Nu börjar ett nytt kapitel. Och det blir fan så mycket enklare att släppa dig. Nu kan jag känna avsky. Nu är respekten för dig som bortblåst. Det är en bättre utgångspunkt än geografisk distans. Men jag måste ärligt erkänna att jag är lite i chock. Jag trodde inte du hade det i dig. Vad har du mer ljugit om? Vad var sanning? Det som började med svek slutade också med svek. Men det spelar egentligen ingen roll. Det som var, var. Det som är, är. Även om jag någonstans önskar att du hade varit så vuxen att du gett mig ärlighet när du bad mig gå. Så, detta är inte ett adjö. Detta är inte ett på återseende. Detta är ett "no comment", och ett rungande, vibrerande good riddance från hustaken.

Word

Jag: Jag kan inte få honom ur mitt huvud.
Anneli: Men det är ju för att du gillar att hetsa om Gallagher.
Jag: Va?
Anneli: Ja, det passar precis din dramatiska läggning.
Jag: Så du menar att jag hetsar om M därför att jag tycker det är kul?
Anneli: Ja.

Experience

Jaha, vid genomläsning av sommarens bloggposter är det ganska uppenbart att problemen mellan mig och dig var här för att stanna. Men det kommer att ta ett tag innan jag kan se på någon annan med stjärnor i ögonen.

http://ninafunderar.blogspot.com/2011/08/whatever.html

Awake

Inatt drömde jag om honom. För första gången på många, många år. Han som jag aldrig riktigt kommit över. Han som fortfarande, på många sätt, är min mall. Han som jag lämnade efter att vi nästan slitit varandra i stycken. Han som vandrar genom tomma gator i en stad långt härifrån. Han som påverkade valet av dig. Trots allt, trots att jag någonstans alltid visste att framtiden inte kunde vara vår. Han kommer nog alltid att vara min sorg. Den som är med mig vart jag än går. För vissa saker kommer du aldrig över. Vissa saker är ohälpligt inristade på botten av din själ. Allt som finns kvar är att acceptera. Att det inte blev som det skulle. Att han alltid går tyst och osynlig vid din sida. Att han påverkar dina val och riktningen på dina steg. Att han finns där. I mörkret och i ljuset. I glädjen och i sorgen. Och att du aldrig riktigt kan bli helt fri. Och att han återkommer i mina drömmar nu. Efter att du äntligen bett mig gå är nog ingen slump. För vi var alltid tre. Genom en morgonsömnig park i sommarmalmö. Genom nattliga gator med din hand i min. I mina rader, mina tusentals nedpräntade ord om mig och dig. I ditt ansikte, dina färger och ditt språk. Genom alla magiska minuter och sekunder vid din sida. Han var en dröm som blev min verklighet. Du var en dröm som förblev en dröm.

Jag är vaken nu.

U2 – All I Want Is You

A romance in caps

Jag: "This has been terribly romantic. Working class hero meets uptown girl."
M: "I know." Smiling (and the smile reached you eyes.)

Those of greath worth

M: "Nina, you are the salt of the earth."

On screen

Being with you was like living in a movie. But you can´t keep on living in a movie, can you? I know you want to keep me in your life, but let´s just hope you´re man enough to leave me alone for a while.

Love is:

Nursing a broken girl into a woman again
Praising her weakness, as well as her strenght
Touching her ever so gently, as if she is made of glass
Staying close, even closer still, when everything else has failed her
Going to that opera, just because it makes her happy
Watching her as if she is made of a thousand golden threads
Making her smile through tears and grief
Listening to her words as if they are the most profound thing you have ever heard
When you can´t help smiling, just simply because you are next to her
Fearing your heart breaking, but not being able to not go full speed ahead anyway
Travelling a thousand miles just because you have to see her
When you can´t help taking that leap (even though you are full of fear), just because you know she is worth it
Making her coffee in the morning, without her having to ask you to
Seeing distance as an obstacle, but not letting it get in the way
Wanting to be part of her world, her entire world, even though it might seem different and strange
Getting starry eyed when you look at her

It´s been a while. Since you looked at me as if I was made of gold. It´s been a while, since you smiled just because I was next to you. It´s been a while since you touched me like I was made of glass.

And I don´t really think you were ever ready to take that leap. And risk your heart. 

En livstid

Igår hände det. Ungefär 24 timmar efter adjö. Jag började känna en lätthet i kroppen och i sinnet. Efter att ha gråtit non-stop hela dagen infann sig plötsligt ett lugn. Jag är glad att du spelade dina kort så väl. Jag ångrar ingenting och jag är stolt över mina bitar i pusslet. Och någonstans är jag också tacksam att du tog steget. Jag hade inte klarat av att göra det igen and things where getting messy. Du var en av de där romanserna som avgränsar livet. Som har ett innan och efter. I bestämt dragna linjer. Som definierar och alltid kommer att definiera en viss tid. Jag hoppas att du väljer en bra väg. Jag hoppas du väljer ett liv bortom dina pints och barer. Jag hoppas du väljer att faktiskt börja hantera dina demoner istället för att sopa dem under mattan. Och att du ler när du slår mitt nummer. Att du ser mig som det jag alltid var: din fasta punkt i en kaotisk värld. Den du går till när det viner runt knutarna och alla utvägar känns stängda. För det fanns alltid ett element av syskonkärlek mellan oss. Det fanns alltid kopplingar bakåt i tiden till henne. Hon som togs ifrån dig alltför ung. Alltför brutalt. Och du, jag menar verkligen det jag sa. På verandan i ett vintrigt Stockholm i januari.

"It´s been a blast Gallagher. I have no regrets!"

Ten reasons

Stockholm
Bagage
Insanity
Confusion
The future
Differences
Gut feeling
Avoidance of breaking hearts
Procrastination
Miles

Heartbreak

Was it worth it?
Definitely. I would go down the same road again in a heartbeat.

Out of words...

Så bad du mig äntligen. Att gå. Av helt rätt anledning. Och jag gick. Med huvudet högt och ryggen rak. Sedan grät jag hela vägen hem medan snöflingorna yrde och isen frös allt fastare, allt starkare. Inatt har du varit i mina drömmar. Inatt, det lilla jag sovit, har du konstant funnits med mig. Och morgonen är trasig. Morgonen är mörk -- trots det vita ljuset utanför. Det känns som om jag tappat mina ord litegrann. Som om sorgen intagit min verbala förmåga och för en stund gjort mig stum. För jag trodde inte det skulle sluta så här. Jag trodde inte att det kunde sluta såhär. Jag trodde steget skulle tas av mig, inte av dig. Jag vet faktiskt inte ens om jag är glad eller ledsen för att jag hade fel. Det enda jag vet. Det enda som är helt säkert. Är att jag saknar dig.

Kaboom!

Nu smäller det snart. Undrar vem jag kommer att vara när den här helgen är över. För säkert är: den kommer att lära mig saker. Det har du gjort hela tiden. Jag är inte helt bekväm med upplägget. Att behöva dela hus med inte mindre än fyra irländska män i hela tre dagar. De får passa sig. Så mycket vet jag. För jag är på lite stridshumör. Jag är lite retad. Jag orkar inte med mer sexism, homofobi och rasism -- då känns det som om jag kommer att smälla som en ballong som fått i sig alltför mycket luft. Då kommer jag att ta fighten oavsett vad och vilket och hur du än reagerar. Ibland tänker jag att du gömmer de sidorna bra med mig. Ibland glömmer jag att du är en del och en produkt av en obotligt sjuk machokontext. Med mig tonar du ner dig. Men jag vet bättre. Du har aldrig gjort någonting annat så byggarbetaren i dig måste vara stark -- din stora hjärna till trots. Du kan ha valt mig som en väg ut. Du kan ha valt mig för att visa: "Hey, jag är inte som ni. Jag väljer någonting annat." Det behöver inte vara ett medvetet val -- säkert inte, men det är ett val ändå. Säkert är iallafall att jag är precis, exakt lika exotisk för dig som du är för mig. Med min spinnande hjärna som alltid går på högvarv. Med min ständiga längtan bortom existerande normer och värderingar. Mitt eviga spanande långt, långt bortom den disiga horisonten. Allt det som alltid, alltid får mig att känna mig främmande. Alltid lite på kant med världen. Alltid lite som ingen annan. Just precis som du.

En sommar

I ett rum. På andra våningen ut mot en rondell. Ett nytt liv. Klänningar i vinden. Rött, blått, grönt och skimrande orange. Cecilia som läste. I rummet intill. Du och jag. Genom morgontomma gator. Du och jag. I någonting annat. Någonting större än vi själva. Oregerligt. Omöjligt att avstyra. Var det slutar vet ingen. Men facit börjar ta form. Och jag måste nypa mig i armen. För drömmen var ingen dröm. Det som verkade alltför stort. Alltför mycket. Alltför sprakande. För att någonsin kunna uppfattas som verkligt. Det känns fortfarande overkligt. Den där sommaren. Hösten och vintern. Men nu kommer våren. Nu kommer ljuset. (Ja, märker du att dagarna blir längre?) Du håller fortfarande min hand. Genom sextio mil och över alla dessa timmar, sekunder och minuter. När blir vi verkliga? Kan vi bli verkliga? Eller är vi för stora? Hur kan jag veta precis vad du vill höra. Hur kan jag veta vad du tänker. Hur kan vi vara så synkade att jag vet allt, ser allt, utan att ett ord lämnat dina läppar.

Hur?

Magic in place

Jag fick skimra precis som Scarlett när hon vet precis, exakt vad hon vill. Jag fick dansa genom natten, fast utan din hand i min. Jag fick leka med många av de bästa och känna pulsen slå genom kroppen ända ut i fingerspetsarna. Sedan fick jag äta världens största hamburgare med dig på andra sidan telefonen: "Nina, you´ll be the ruin of a man! Get on that damn plane!" Så, när din röst följt mig hela vägen hem bokade jag äntligen biljetten.

And thus it begins, Gallagher...

Porcupine Tree – Trains

Just like that

"When are you coming to see me?" Everything changes. Still the same, but altogether different.

I can´t wait!

This night

I´m dancing. Through the pain. Through all these months of what ifs. Through all these thoughts and fears. This night. I´m reclaiming my magic. Without you beside me. I´m only taking back what is mine honey. What has been mine all along. Because without it I´m lost. So, this night. This night you are still on my mind. (As I´m on yours.) You´re still in my hands, on my lips, in every strand of my strawberry blonde hair. But it is what it is. And yes, you do still have my heart. You have me. But I´m still walking. Forward.

Kleerup featuring Robyn – With Every Heartbeat - Feat. Robyn

Jävlaskitstockholm!

Första helgen utan dig på plats. Fy fan så trist. Fy fan så tomt. Jag är inte riktigt byggd för distans. Det går för sakta. Är för lite rörelse. Hur mycket jag än vill detta. Hur mycket jag än känner för dig. Vi får se om jag håller distansen ut.
 
Nine Inch Nails – Every Day Is Exactly The Same

Årets sämsta

Utanför mödravårdcentralen (ca 13.00)

Främmande man: Ursäkta, jag tror jag mött dina ben i ett tidigare liv.
Jag: Jaha. Sprang de bort från dig så fort de kunde då också?

Ancestry

Listig? Darling, jag har så många rävar bakom öronen att du inte ens kan räkna dem.

The Cramps – Fever

Why

Because you say: (quite simply) "Nina, you have me."
Because magical things seem to happen when I´m next to you.
Because you say: "Noone can touch you now. Noone can hurt you now. I´m beside you."
Because you take pictures of me, by the lake, in the sparkling, crackling winter morning light.
Because you say: "You are not like other girls -- you have ambition, you are something else -- out of the box completely."
Because you use big words like inevitable about us.
Because you brag violently about me left and right.
Because you invited me home for Saint Patric's day.
Because you stopped, right then and there, because you did´nt think it was me.
Because, when I ask about your wound you say: "I was fencing off some land, fell over onto the axe and it won the fight."
Because you still make me laugh. Always from the core and with ease.
Because you call me from a bar and say: "I need you here, next to me darling." Just because you think I´ll like the band playing.
Because you say: "Nina, I know it´s not easy. Being with a man like me. A man that does´nt know how to talk. I don´t want to be like this. I am trying not to be."
Because you dance with me. Dance on through the night. And you never let go of my hand.
Because you say: "Please, please, put up with my madness -- I want this and I think it´s going so well."
Because when you look at me your eyes begin to shine.
Because you say: "Nina, I love that you can read me like an open book."
Because with you there is only now. Nothing else.

But mostly because: When I´m with you, you make me feel just as big as I always thought I could be.

Gungor – You Have Me

Enkelt

Det blev ju inte som jag tänkte. Och jag vill ju dokumentera detta. Vad som än händer, vad som än blir kontentan så vill jag ha det på pränt. Med alla tvära kast och all ångest. Så, ni får stå ut med det. Med ändlösa rader om mig och dig. Jag vill inte censurera mig och jag behöver en outlet -- detta är min. Och ni (ni vet vem ni är) som far illa av att läsa dessa texter. Läs mig inte. Svårare än så behöver det inte vara.

Well...

Vi har träffats förr. Ja, jag visste väl det, fast jag inte riktigt ville veta. Ska vi få rätt på det denna gången eller?

Jag vet

Jaha, så fick jag svart på vitt då. Angående mig och dig. Om jag ska vara ärlig så sa han absolut ingenting som jag inte redan visste. Ingenting som jag inte redan tänkt. Men det var inte helt lätt att höra någon annan sätta ord på de underliga saker jag redan tänkt ett antal gånger. Jag är ingen andlig person. Jag tror inte på övernaturligheter och jag gillar när saker och ting är konkreta och logiska. Men även jag har förstått att det är någonting annat som ligger i botten här. Någonting större, någonting annat. Och jag har hela tiden känt att det varit någonting märkligt med denna romans. Så, jag är inte förvånad. Jag är lättad. Att jag faktiskt hade rätt. Att jag fortfarande kan lita på min intuition. Att detta inte var en chimär utan någonting högst konkret och verkligt. Jag vet var jag vill att detta ska landa. (Trots allt.) Ta inte för lång tid på dig bara.

Jepp

Two down. Two more to go...

On

Ok, this is getting too personal. This is getting too intense. This is too close to my heart now. No more letters will be written about me and you for a while.

See you later!

War

Jag: So, are you looking forward to seeing me darling?
M: Yes!
Jag: Are you making plans to go to Malmö?
M: Oh, I have´nt have a chance to plan that yet. I´ve only been here 24 hours.
Jag: Well, you might not have to wait that long.
M: What? Why?
Jag: I´m in Stockholm.

For fuck´s sake!

Or maybe not...

This is how it went

Nina: Hey,
I guess "your" John was right after all.

Be well

Instant reply:
M: How was he right? I found out yesterday that I was flying in to Stockholm tomorrow.

And then: Silence.

This is how it should have gone

Setting: Bar. Kind of cheap place populated by different stray characters and several Irish gentlemen. 

Enter Nina: (Facial expression proud and confident. Wearing short leather jacket, emerald green wool skirt, pearl earrings, gray pantyhose and high, black leather boots. Red hair piled high up on head with a few strands coming loose around the ears, red lipstick.)
M, Mr F and a couple of other Irish men at the bar turn around in their chairs as she approaches.

Nina: Hey there, how are you guys doing? (Leans in and kisses M on the cheek in a flippant manor.)
M: Alright I would say. How about you? (Smiling.)
Nina: Ah, all is well with the world. Mr F, how are you doing? (Shifting focus of gaze to Mr F next to M.)
Mr F: Aye, Nina. I´m good. Just great. I must say you look fabulous tonight!
Nina: Well, thank you Mr F. (Smiling.)
Pause.  Nina looks around and acnowlages the presence of the other Irish lads.)
Nina: Look boys, do you mind if I steal my man away for a few minutes? It´s been a while. (Smiling brightly.)
Mr F: He is all yours darling. (The Irish lads nodding in approval.)
 Nina takes M:s hand and leads him over to an empty table by the window. Nina removes her jacket. They sit down.
Nina: So, honeybunny, is there any particular reason why you only called me once during the time you´ve been gone?
M: No, I´ve just been busy and because of the rain I did´nt make it in to town until the end of the last week, so I did´nt have any chance to charge my phone.
Nina: Ok, so we´re still a couple then?
M: YES!
Nina: Ok, honey, that makes me very happy! (Smiling broadly.)
They stare into each others eyes for a while, still smiling.
Nina: So, where is my ring darling? (Eyes twinkling.)
M: What? (Smile fading rapidly.)
Nina: Well, my dear, you told me you were getting me a ring for Christmas. Where is it? (Still gleaming, but with a hint of a dark forbodance.)
M: Oh, well, I did´nt get around to it. (Looking down. Avoiding eye contact.)
Nina: I see. (Finishes her Corona in one swift motion and gets up, starting to put on her leather jacket.)
M looks up at her, startled, but still quiet. Waiting for her next move. The Irish gentlemen in the bar also turn around to see what is happening. Nina zips her jacket slowly, still smiling, eyes confident. Then she leans over, across the table towards M and kisses him gently on the cheek.
Nina: You know honey, one day, many years from now you will sit on your sofa in Ireland and turn on the telly. Right there, on the screen, my face will appear. The context might be political. It might be in reference to a bestseller. "But is´nt that...Is´nt that Nina. The girl I went out with for a time, so long ago?", you will think to yourself. "Man, she was really something." (Nina stands up. Smiling broadly and walks over to the gents at the bar and extends her hand towards Mr F.)
Nina: Mr F, its been... educational. (Turns to the rest of the group.) Lads, behave yourselves! (Eyes shining somewhat flirtatiously.)
Nina turns again towards M. Still at the table, eyes glued to the table top.
Nina: And Gallagher. (He looks up.)  It seems your John was right after all. (Gives him a radiant smile exits the bar with a wink.)

Dress-rehearsal

Jag planerar min sorti. Jag planerar mitt farväl. Det är lite olika scenario som utspelas i mitt huvud, men alla innefattar en viss grad av drama. (Såklart.) Någon sa en gång att när du och jag samtalade var det som att bevittna improvisationsteater. Han slog huvudet på spiken såklart. För med dig blev jag stor. Större än störst och jag tror jag hade lite samma inverkan på dig. Undrar hur sista scenen kommer att se ut. Undrar hur du kommer att bemöta det jag kommer att säga. Och, exakt hur bitchig ska jag vara? Jag vill avsluta snyggt, men på samma gång behöver du lära dig en läxa. För detta hade kunnat bli bra. Detta hade kunnat bli bäst. Om du bara slutat gömma dig och tagit tag i det du behöver ta tag i. Då kunde vi ha varit större än störst tillsammans. Ingen kan lära dig det, det måste komma från dig själv, men jag kanske kan så ett enda litet frö hos dig. För du förtjänar allt gott. Jag önskar dig det bästa. Och, trots allt: du är värd mina tårar. Du är värd all ångest och all noja. Men, in the end darling, så är jag värd någon som är bättre än du.

Paloma Faith – Stone Cold Sober

Ajöken

Och nu har mannen mellan raderna gjort ett inlägg i debatten om mig och dig. Han säger precis det ni alla säger. Sista spiken i kistan så att säga.

No mercy

Jag obsessar gärna. Jag har gärna panik. Och inatt har varit har varit en sån där natt. När sömnen aldrig kom. Jag kastades fram och tillbaka av alla tankar. Det har varit så lätt. Att låta demonerna ta över. Angående dig. Så slipper jag tänka på det som verkligen, verkligen betyder någonting. Jag slipper förstå att jag står ensam nu. Men inatt slog det mig. Allt som finns är jag, vid detta skrivbord, utan någon riktning. Jag känner att jag måste ta mig någon annanstans. Jag känner att jag måste dra upp bopålarna och driva vidare. Jag tänker att jag måste skapa mig ett liv, på en annan plats. Jag är trött så in i himlen på denna. Och jag får ingen luft här. Jag andas, visst, men syret når inte tillräckligt långt in i mig och tankarna förblir förvirrade. Visst, jag kan skriva en bok. Visst, jag kan gå långa promenader nere vid havet och känna mig lätt för en stund. Men jag måste alltid återvända till nuet. Och någonstans har det hela tiden varit enklare att obsessa över dig och dina ord. Att ge dig makten att definiera mig. Men jag är inte ditt ansvar. Och långt där inne vet jag ju: egentligen är det någonting helt annat som skrämmer mig. Någonting helt annat som gör ont. Sanningen svider. Vitögat är glödgande hett, borrar sig in på djupet utan minsta barmhärtighet. Lämnar mig hudlös, skyddslös och darrande i den kalla, blåsiga januarivintern. Jag står upprätt. Jag kommer att fortsätta att stå upprätt, men jag är inte lika rak i ryggen längre.

Robyn – Handle Me - Original

On the ground

One down. Three more to go...

Ida Maria – Queen Of The World

Truth and dare

Den här har varit någon annans länge. Men nu är den din. Enerverande, komplicerade, irriterande, fantastiska du. För precis så här är det. I´m yours. Utan baktankar och med alla nerver på helspänn. Så kom igen, get on that plane darling!

Pixies – Here Comes Your Man