Jag lade märke till sådana konstiga saker som att du hade sorgkanter under dina naglar. Som om du varit och grävt i jorden, och jag tänkte att jag hade velat gräva där bredvid dig. Sedan såg du på mig med dina blåablåa ögon och jag var tvungen att titta bort. Igen och igen därför att du kom för nära. Därför att det var så uppenbart att jag kunde spegla mig i dig. Som om vi setts tidigare någonstans i någon tid långt härifrån. Du såg inte ut som jag trodde. Det fanns linjer i ditt ansikte som jag inte var van vid. Och hjärtat gick ner lite på knä just där och då. Trots att det inte alls var meningen. Sedan gick jag. Jag vände mig aldrig om.
Donavon Frankenreiter – Shadows
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar