Fyra årstider

It's been a lifetime. Sedan jag sa:  "Do you want to climb trees with me?", och sedan "I do."

Och vi läste Shakespeare och Wilde och skrev i takt varje natt. Flyttade tvärs över tre tidszoner. Till mjuka cardigans och ljuvlig höst i New York. Färgsprakande, krasande löv på väg till jobbet. Och levande ljus som fladdrade i den varma loftvåningen när höststormarna drog över gatorna. 

Vintern. Tjocka, stickade tröjor och varm choklad med marshmallows och stora tunga blåbärsmuffins på stamfiket runt hörnan. Blueskvällar med Muddy Waters brummande i stereon och whiskey och vodka i små lilafärgade shotglas. 

Våren i Central Park. Min fantastiska midjekorta skinnjacka och träden som liksom över en natt förvandlades från spretiga, kala skelett till livfulla, mjuka bollar av skir grönska. Morgnar när luften var så lätt och luftig att jag flöt fram. Mötande ansikten som plötsligt tycktes öppnare och mindre stressade. Och dagarna i slutet på mars när det var som om hela staden långsamt tog ett djupt andetag och  blåste ut vinterns isande kyla och mörker. 

Sommaren som kom med lätta, fluffiga kjolar och svalkande drinkar. Leende vinkvällar på balkongen över Hudson floden och långa, lata dagar vid havet i Maine som avslutades i skymningen över skummande kall öl och hummer och färska krabbor. 

Och vi. Som var som vi alltid skulle vara. Tillsammans. Oerfarna, otåliga och vansinnigt förälskade. Aldrig försiktiga, två bulldozers som möttes i natten. Och orden blev mycket riktigt för många. För hårda. Så granitfasta att vi tillslut försvann. Suddades ut. Brast. Slets isär. Och bara kunde titta på. En dag skriver jag en bok om oss. Jag hoppas du ler när du läser den.

   

David Bowie – Strangers When We Meet

Det brinner!

Men fuck off idiot! Ta din förbannade, vidriga nuna till en annan dimension. Annars exploderar jag. Våld av tjänsteman. Kontorsmassaker. Knäskålsfokus. Men jag är godhjärtad - det är jag faktiskt. Bara inte mot dig. Och du är egentligen inte ens värdig min ilska. Min tid och min kraft. Jag måste byta jobb. Kanske återgå till att bli byråkrat? Fast inte idag. För idag ska jag drinka mig in i glömskan. På samma ställe som de Carl Bildt wannabees som gästar mäklarförbundets årliga konferens. Jag ska dansa, le och drömma om någonting bättre. Och analysera det stora, det förtvivlat romantiska i Egyptens envisa dröm om demokrati. Det fantastiska i ett 2011 där torg, gator och vardagsrum kan explodera och implodera genom ett upprop på facebook. En tid där en enda ensam gnista kan starta en enorm, glupsk svallvåg som sträcker sig långt bortom tid och rum. Och vi krossar regimer, störtar diktaturer, tar makten över våra egna liv och öden - bara genom en enda liten knapptryckning. Jag tänker det och plötsligt, liksom bara sådär, faller de arga tankarna ner från mina ögonlock (där de suttit fastlimmade hela dagen) och jag kan se ut. Bortom ilskan och ut ur tristessen. Jag tänker att jag är så liten. I en stor, stor värld, som också är mer komplex än vad jag någonsin kan förstå. Men ibland. Som när jag ser Kairos gator bölja av mod och drömmar om frihet, inser jag för ett ögonblick hur förbannat vackert det faktiskt är att vara människa. 

Lyssnalyssnalyssna: The Naked And Famous – Young Blood

Warsaw as poetry

"Vilken kantig stad", tänker jag. När taxin sveper genom fyrfiliga boulevarder som kantas av höga, glansiga lägenhetskomplex jämte mastodontlika Sovjetbyggen i gråaste grått. Hightech och stalinism sida vid sida. Warszawa är inte vackert. Staden är inte mjuk eller harmonisk. Men den lever, vibrerar. Forcerar. Stöter sig in. Det finns ingen misskund. Ingen mjukhet. Kargt stål och betong. Och gatunamnen finns kvar. Där blodet flutit. Platsen som var världens största ghetto. På vissa ställen känns sorgen, ilskan - de hundratusentals människoödena, i magen. Vissa gator är svåra att korsa. Att ta sig över. Det är så tungt överallt. Jag tänker: "varför gjorde de inte slag i saken och övergav staden? Varför envisades de med att bygga upp någonting som var utplånat i hat och sorg?" Men så börjar det vibrera...tyst först, sedan växer det till ett öronbedövande muller. "Vem hade vunnit då?", frågar mullret. Och polletten faller ner. För så är det ju med det rätta, det sanna. Det är ju inte alltid lätt och ibland får man börja om alldeles från början. Som för Warszawa år 1945 och för mig år 2010. Så enkelt och så svårt på samma gång.

Forlorn sunday

Och idag, så här dagen efter, är jag helt tom. Innehållslös och utan kraft. Men det är ok. Sa mamma när jag pratade med henne nu på morgonen. Eftersom jag satsat allt och lite till på den här veckan. Och levt i ett ständigt adrenalinrus. Så idag blir det kaffe och bakelse på Moderna och en lång promenad ner till havet hand i hand med Honey. Och kanske har "All about Eve" med superba Bette Davis landat i min videobutik också. Och så måste jag försöka limma ihop kärnan i tanken att världen är god. Att det faktiskt finns människor som gör det de gör för allas goda, bortom den egna personliga vinningen. Den är lite krackelerad nämligen. Den tanken. Och jag står inte ut med det.

Ingrid Michaelson – Breakable

Battlefield

Jag hade glömt vilket high det ger mig. Att besegra en motståndare. Att slå ut någon genom att spela hennes/hans eget spel. Fast bättre och högre. Att bemästra någons metod med en större finess och totalt överglänsa motståndaren. Fast under ytan. Alltid under ytan och med små, smarta medel. Men jag blir rädd också. För jag hade blivit bra på att vara ond. Och adrenalinet i slaget är oemotståndligt. Fast priset är ganska högt. Själen, hjärtat, integriteten. I längden. Så jag gör det bara när det behövs. Som å det senaste. Sedan lägger jag ner vapnen och blir Nina igen. 

Malcolm Middleton – Red Travellin' Socks

CG by nite

Jag träffade en Tony Fermano inatt. Italienskt påbrå och maffialook. Och en paddman i grisskär skjorta och backslick som envisades med att förfölja mig. Sedan dök du upp. Efter att din vän snurrat mig och Julia runt, runt på dansgolvet tills vi var helt snurriga.
 "My friend is kind of aggressive", sa du med ett snett leende. 

Du kändes lyckad. Riskanalytiker i Köpenhamn. Kläder av högsta kvalitet och en fäbless för siffror.
"But that's ok cause otherwise I wouldn't have met you...". 

 Och du såg ut som om du faktiskt menade det. Fast jag var såklart ändå tvungen att retas och fråga om du övat på den repliken länge framför spegeln. Sedan kom jag på att jag slutat röra mig, bara för att du var så strålande, nästan genomskinlig där på dansgolvet. Du berättade att du hade en japansk mamma och en dansk pappa. Att du stod till höger på den politiska skalan."(After all, I am a risk assessment analyst)". Igen, detta leende. Och jag visste att jag var tvungen att gå trots att jag kanske ville stanna kvar lite längre. Det var din blick som fångade mig. En öppenhet och brist på rädsla. Som om livet var snällt och det var ett normaltillstånd. Till höger om mig, en bit från dansgolvet satt paddmannen och stirrade som hypnotiserad på oss. Och jag ville så förtvivlat gärna. I en tid för länge sedan, när jag var någon annan.  

"I've got to go", sa jag när du tog mina händer. 

Din blick skärptes. 
"Somebody... is waiting for me", hade jag på tungan.  Men jag hann inte.
"No, don't tell me",  sa du. "I don't want to know." 

Så jag kramade dig. Sedan gick jag förbi den uppmärksamme paddmannen och tog min jacka.
"Jag är klar för ikväll", sa Julia och lösgjorde sig från din dansante vän som tyckte att hon skulle passa i hans kollektion.

Din blick följde mig när jag gick ut genom exitdörrarna.

Guldfiskskålen

"Alla mina föräldrars bekanta och vänner har följt samma bana: under ungdomsåren försökte de slå mynt av sin intelligens så gott det gick, sedan använde de sina studier till att försäkra sig om en hög position och sedan har de ägnat resten av sitt liv åt att med bestörtning undra hur deras förhoppningar kunde mynna ut i en så meningslös tillvaro. Folk siktar mot stjärnorna och slutar som guldfiskar i en glasskål. Jag undrar om det inte vore lättare att redan från början förklara för barnen att livet är absurt. Det skulle beröva dem en del trevliga stunder i barndomen, men som vuxna skulle de spara enormt mycket tid och dessutom skulle de slippa åtminstone ett trauma, nämligen guldfiskskålen."  

Text lånad från Igelkottens Elegans av Muriel Barbery

Oj, jag är här nu. Nu gäller det att slå vakt om idealismen, humorn och konsten att vara fem. Och jag vägrar låta konventionen definiera vad som är lyckosamt.

Svenska Akademien – Vakna

2011

Jag har ett enda heligt nyårslöfte för i år. Att använda mer rött läppstift! Vilket skulle kunna vara en synonym för att lägga undan de höga kraven för en stund --  kanske inte ta alla Måsten, alla Ska och deadline Nu Nu Nu så allvarligt. Att mer tid kommer att spenderas på soffan ätandes druvor och att det som förväntas av mig kommer att få stå tillbaka för vad jag faktiskt vill. Rött läppstift skulle nog kanske även kunna symbolisera att lagom och i förlängningen Jante kan gå och fuck off och att gubbmaffian har mindre mjukhet och snuttifiering att vänta. För mycket har förändrats sedan 31/12-2010 -- både på pappret och i hjärtat. Jag omfamnar förändringen. Som det enda i livet som egentligen är konstant. Puss och välkommen 2011! Jag är nyfiken på dig!

I Am Kloot – Proof

Jag älskar mitt jobb!

Min kollega har en fruktansvärt ful jacka. Den är intensivt blå och ytskiktet påminner om plast. Det är fullt möjligt att det faktiskt är världens fulaste ytterplagg, men to state the obvious, jag har ju inte sett alla. Fast dess blotta gräslighet fick mig att rycka till i morse när mina stackars sömndruckna ögon mötte dess förintande blåhet. Att den skulle passa ypperligt väl tillsammans med ett par blå eller gröna snowjoggers säger väl för övrigt allt om dess grad av fulhet. Jag medger att jag är fördomsfull avseende kläder. Och jag är estet ut i fingerspetsarna. Skönhet och elegans är av största vikt för mig. Trots det försökte jag hålla god min och tand för tunga idag på kontoret. Men det var såklart som förgjort. Tillslut fick han ett eget kodnamn --blåbäret. Som skulle till "Blueberry hill" (jag jobbar med x antal musiknördar) och ha en Belgian blue som husdjur osv. Det tog aldrig slut. Men vi lyckades i alla fall hålla oss hyfsat professionella när han var i närheten. Tills han plötsligt stod i dörren någon gång efter lunch. "Vem är blåbäret?" säger han och ser misstänksam ut. Tio minuter senare ligger jag fortfarande i en skrattande, snyftande, skakande hög på golvet. Ingen paltkoma här inte.

Hem

Jag tänker inte skriva om tjurnackar. Eller de män med uppumpade biceps i rosa skjorta och backslick som jag träffade i helgen. Inte heller kommer jag att orera om sötsliskiga drinkar eller fullpackade dansgolv. För jag längtar hem nu. Till mina pop-pojkar på Retro. Till fulsnygga Tempo och tidlöst hippa Belle Epoque. Efter att se Timbuktu hänga i baren på Babel och den förtätade känslan av närhet och samhörighet hos den gamla trotjänaren KB. För så är det. Jag längtar hem till pretto, till kvasi -- till mitt älskade Möllish där arbetslösa samhällsvetare och humanister är kungar och drottningar av natten. Där anrika, traditionstyngda Folkets Park breder ut sig som en lunga mitt i storstadsdjungeln och vi dansar oss varma på Cuba Café och provar irländsk finöl på Debaser. Efter timmarna i kärleksrondellen där vi drack vin i sommar när vinden var som en smekning. Och billig, lättdrucken öl på Golden och Sapla i sällskap med rastamän fran Jamaica och dansanta latinos med mörka ögon. Blinkande neon och svartklubbar och poliser som kommer förbi bara för att säga hej. Till butiker där Jing Ling cigaretter är normen, för tjugofem kronor asken -- men bara om de känner dig. För det är alltid öppet. Oliver och fetaost i stora kar. Längs väggarna finns högar med kikärtor och linser och exotiska aromer fyller luften. Och för en sekund, bara en sekund, vet jag inte om jag är i Sverige eller Marocko -- för det är så mycket Tusen och en natt, så många stjärnor och natten är som sammet. Och sedan, känslan när jag vandrar hem i den stilla morgontimmen och himlen färgas ljust rosaröd. Med min röda väska dinglande från axeln. Och världen känns lätt som spunnet socker.

The Weepies – World Spins Madly On