Hem

Jag tänker inte skriva om tjurnackar. Eller de män med uppumpade biceps i rosa skjorta och backslick som jag träffade i helgen. Inte heller kommer jag att orera om sötsliskiga drinkar eller fullpackade dansgolv. För jag längtar hem nu. Till mina pop-pojkar på Retro. Till fulsnygga Tempo och tidlöst hippa Belle Epoque. Efter att se Timbuktu hänga i baren på Babel och den förtätade känslan av närhet och samhörighet hos den gamla trotjänaren KB. För så är det. Jag längtar hem till pretto, till kvasi -- till mitt älskade Möllish där arbetslösa samhällsvetare och humanister är kungar och drottningar av natten. Där anrika, traditionstyngda Folkets Park breder ut sig som en lunga mitt i storstadsdjungeln och vi dansar oss varma på Cuba Café och provar irländsk finöl på Debaser. Efter timmarna i kärleksrondellen där vi drack vin i sommar när vinden var som en smekning. Och billig, lättdrucken öl på Golden och Sapla i sällskap med rastamän fran Jamaica och dansanta latinos med mörka ögon. Blinkande neon och svartklubbar och poliser som kommer förbi bara för att säga hej. Till butiker där Jing Ling cigaretter är normen, för tjugofem kronor asken -- men bara om de känner dig. För det är alltid öppet. Oliver och fetaost i stora kar. Längs väggarna finns högar med kikärtor och linser och exotiska aromer fyller luften. Och för en sekund, bara en sekund, vet jag inte om jag är i Sverige eller Marocko -- för det är så mycket Tusen och en natt, så många stjärnor och natten är som sammet. Och sedan, känslan när jag vandrar hem i den stilla morgontimmen och himlen färgas ljust rosaröd. Med min röda väska dinglande från axeln. Och världen känns lätt som spunnet socker.

The Weepies – World Spins Madly On