Winter wonderland

Jag hade hamnat fel den kvällen, men av någon anledning kändes allt helt rätt. Bland rockers och knuttar: i min stickade, rosa polotröja, svarta pennkjol och knähöga, ljusa mockastövlar. Någon hade läst Neil Strauss och gjorde ett försök. 

"Ursäkta, du ser ut som om du borde sitta hemma och leka med barbie hela dagarna." Han log med sina dåliga tänder och jag hittade de elaka orden direkt.  

"Du", sa jag och böjde mig fram, "du har någonting på dina tänder". Under bråkdelen av en sekund såg jag hur den hoppfulla glimten i hans ögon slocknade. "Eller nej, ursäkta, det är ju dina tänder".

Jag gick med en blinkning, jagade runt, runt, som jag alltid gör. Pratade med alla om ingenting och lämnade dem alltför snabbt. Rastlös, aldrig stilla, alltid vidare. Du var på väg från baren. Jag vet inte vart eller till vem, vi tog oss inte tid att reda ut begreppen. Du hade också hamnat fel. Mr business-KTH som tillfälligt lämnat Stureplansnatten. Tröttnat på plasten, glittret och statusjakten. Velat gå tillbaka till rötterna, till något som hade ett korn av äkthet. Det tog bara en sekund att förstå att nu var det du och jag. Och jag minns att Emma log och himlade med ögonen, sedan gick hon vidare till sitt. För jag var förlorad den kvällen.

Du följde mig hem över de vita vidderna. Förbi Adolf Fredriks kyrka som höll på att restaureras och skyddsplasten som fladdrade och slog i vinden. Genom morgontomma vintergator gick vi hand i hand, ner till Kungsholmen och Emmas port. När den slog igen bakom mig för tredje gången var jag fortfarande inte säker på att jag gjort rätt. Som inte följt med in i din värld i Vasastan. Bostadsrätt innanför tullarna med jacuzzi i källaren. Aktiehandel och affärsresor som korsade jordklotet. Vad hade hänt då? Istället för X2000 söderut.

Hola Madrid

Ikväll drömmer jag om att se Botticelli och Ruben i oändliga, vidsträckta salar i vit marmor där minsta lilla ljud fortplantar sig och ekar mellan väggarna som tonerna i en symfoni. Om sockersöta, rosa, bubblande drinkar i baren på hörnet där en fårad, väderbiten man spelar på sin gitarr som om det var allra sista gången. Tindrande ögon, fullmåne och Nueva Visión på spanska med Ramones i öronen och 15+, vindstilla och sol. I min vintagejacka i smeksamt mjukt, glänsande vintervitt -- en relik från någon nu åldrad ballerina från längesedan. Jag knäpper otåligt (alltid otåligt) guldknapparna, och sedan går jag. Vandrar längs med breda, hårt trafikerade boulevarder, äter tapas och nygräddat bröd uppflugen på uråldrigt trappsteg med ryggen mot solvarm pelare och jag andas, andas, andas in. Med alla sinnen på helspänn. För jag älskar det. Det här med att inte veta, att inte kunna, inte förstå. Att bara vara ny och se allt för första gången. Leta, söka, och försöka igen. Det är min drog. Min fix. Och jag får aldrig nog.

Kiosken som gudarna glömde

När jag hörde Glory box för första gången var jag arton år gammal. Jag hade nyss kommit hem från ett år i Tyskland och jobbade i en mycket avsides belägen kiosk i ett av Malmös sämre områden. Min chef var rödbrusig och vättelik, och så brände han eget på fritiden. Han gillade själv groggen och tog alltid kvällsskiftet. Klockan 17.00 skulle han lösa av mig och det var inte helt ovanligt att jag såg honom komma krypande över vägen på alla fyra i den tidiga kvällningen. Kiosken var nerlusad med tomma petflaskor och jag gjorde snabbt klart för honom att jag inte på några villkor tänkte ägna min arbetsdag åt att fördela och försälja innehållet i de stora dunkarna som var placerade i det låsta säkerhetsskåpet i kioskens "köksområde". En  dag fick jag besök av en av chefens vänner. Han behövde låna toaletten och av någon outgrundlig anledning valde jag att faktiskt släppa in honom i kioskens innandömme. Det skulle jag inte gjort. Efter att ha grabbat tag i en pinfärsk Aftonbladet spenderade han trettio långa minuter med att grymta och böka inne på den minimala toaletten.

Har du en kaffe att bjuda på tösabit? Hade han mage att fråga när han äntligen kom utsläntrande. Sedan slängde han nonchalant den besudlade tidningen på bordet bredvid min kaffekopp.

Nej, det har jag inte, väste jag irriterat. Och jag tycker att du ska gå nu. Jag är upptagen med att lyssna på världens bästa låt!

Sedan reste jag mig upp, gick förbi det stinkande toalettbåset och öppnade menande ytterdörren på vid gavel. Han lommade förnärmat ut till tonerna av Portishead – Glory Box.

Dress rehearsal

Ikväll har jag ägnat en  betydande del av min tid åt att sitta i SEB:s telefonkö. Jag har länge känt en avgrundsdjup avsky för banken och efter att ha tvingats klippa sönder tre olika visakort på lika många månader bestämde jag mig för att äntligen göra ett bankbyte. Processen har tagit två månader och jag är ännu inte av med deras tjänster. Förstod jag när jag öppnade brevet som låg på hallmattan när jag kom hem idag. Så jag lyfte luren och efter tjugo minuter fick min väntan äntligen ett slut.

Jag: Hej, jag har försökt avsluta ett konto hos er men eftersom det finns en annan kontohavare fungerade det tyvärr inte. Kan jag kanske ta bort mig själv från kontot? Så kan han stå kvar som ensam kontohavare.
Käck kvinnlig röst hos SEB: Nej, det går tyvärr inte. Men ni kan gå ner tillsammans till banken och avsluta kontot.
Jag: Jaha, tyvärr vet jag inte var mitt ex befinner sig. Jag har inte träffat honom på ganska många år och jag vet faktiskt inte ens om han bor i Sverige. 
Käck kvinnlig röst hos SEB: Och du vet inte om han har en digipass?
Jag: Ursäkta?
Käck kvinnlig röst hos SEB: Ja, för om han har det kan ni legitimera er genom era digipasser och avsluta kontot på så vis.
Jag: Eh, nej jag vet inte om han har en digipass. Och för övrigt var jag ju tvungen att skicka in min digipass till er, det var ett krav för att ni skulle kunna avsluta mitt konto.
Käck kvinnlig röst hos SEB: Jaha
Jag: Ja, så jag har ju då inte heller någon digipass.
Käck kvinnlig röst hos SEB: Så ingen av er har någon digipass?
Jag: Nej.
Käck kvinnlig röst hos SEB: Ja, då ser jag tyvärr ingen annan råd än att du får låta ditt konto löpa på.
Jag: Vadå, i all oändlighet?
Käck kvinnlig röst hos SEB: Ja.

Och ungefär här exploderade jag såklart och blev Miss Bitch. Jag minns att jag pratade mycket om bristen på logik, konsten att missköta en verksamhet och det självklara i SEB:s utnämning (på årlig basis) till Sveriges sämsta bank. I morgon ska jag traska ner till närmsta SEB kontor och köra hela svadan face to face också.

Ibland har man tur!

För några år sedan fick jag nästan jobb som studieombudsman på Nykterhetsförbundet. Jag minns att stämningen i rummet var ångestfylld under intervjun, och att jag inte erbjöds något kaffe. Sedan höll jag höll ett brandtal om alkoholens fasor och övertygade så till den milda grad att jag till och med fick en stående ovation från verksamhetschefen och de båda stelbenta ombudsmännen som var närvarande. Fast uppenbarligen ljuger jag ganska genomskinligt, för jag fick inte jobbet. Och i retrospekt är det förstås fantastiskt turligt. Annars hade jag inte kunnat ha så här kul med min varma choklad med vispgrädde och en 6:a Rom i. Klockan 11.00 en onsdag morgon i ett vintrigt Warszawa. Och då hade mitt liv varit så oändligt mycket tråkigare!

Cake – Short Skirt/Long Jacket

Fyra årstider

It's been a lifetime. Sedan jag sa:  "Do you want to climb trees with me?", och sedan "I do."

Och vi läste Shakespeare och Wilde och skrev i takt varje natt. Flyttade tvärs över tre tidszoner. Till mjuka cardigans och ljuvlig höst i New York. Färgsprakande, krasande löv på väg till jobbet. Och levande ljus som fladdrade i den varma loftvåningen när höststormarna drog över gatorna. 

Vintern. Tjocka, stickade tröjor och varm choklad med marshmallows och stora tunga blåbärsmuffins på stamfiket runt hörnan. Blueskvällar med Muddy Waters brummande i stereon och whiskey och vodka i små lilafärgade shotglas. 

Våren i Central Park. Min fantastiska midjekorta skinnjacka och träden som liksom över en natt förvandlades från spretiga, kala skelett till livfulla, mjuka bollar av skir grönska. Morgnar när luften var så lätt och luftig att jag flöt fram. Mötande ansikten som plötsligt tycktes öppnare och mindre stressade. Och dagarna i slutet på mars när det var som om hela staden långsamt tog ett djupt andetag och  blåste ut vinterns isande kyla och mörker. 

Sommaren som kom med lätta, fluffiga kjolar och svalkande drinkar. Leende vinkvällar på balkongen över Hudson floden och långa, lata dagar vid havet i Maine som avslutades i skymningen över skummande kall öl och hummer och färska krabbor. 

Och vi. Som var som vi alltid skulle vara. Tillsammans. Oerfarna, otåliga och vansinnigt förälskade. Aldrig försiktiga, två bulldozers som möttes i natten. Och orden blev mycket riktigt för många. För hårda. Så granitfasta att vi tillslut försvann. Suddades ut. Brast. Slets isär. Och bara kunde titta på. En dag skriver jag en bok om oss. Jag hoppas du ler när du läser den.

   

David Bowie – Strangers When We Meet

Det brinner!

Men fuck off idiot! Ta din förbannade, vidriga nuna till en annan dimension. Annars exploderar jag. Våld av tjänsteman. Kontorsmassaker. Knäskålsfokus. Men jag är godhjärtad - det är jag faktiskt. Bara inte mot dig. Och du är egentligen inte ens värdig min ilska. Min tid och min kraft. Jag måste byta jobb. Kanske återgå till att bli byråkrat? Fast inte idag. För idag ska jag drinka mig in i glömskan. På samma ställe som de Carl Bildt wannabees som gästar mäklarförbundets årliga konferens. Jag ska dansa, le och drömma om någonting bättre. Och analysera det stora, det förtvivlat romantiska i Egyptens envisa dröm om demokrati. Det fantastiska i ett 2011 där torg, gator och vardagsrum kan explodera och implodera genom ett upprop på facebook. En tid där en enda ensam gnista kan starta en enorm, glupsk svallvåg som sträcker sig långt bortom tid och rum. Och vi krossar regimer, störtar diktaturer, tar makten över våra egna liv och öden - bara genom en enda liten knapptryckning. Jag tänker det och plötsligt, liksom bara sådär, faller de arga tankarna ner från mina ögonlock (där de suttit fastlimmade hela dagen) och jag kan se ut. Bortom ilskan och ut ur tristessen. Jag tänker att jag är så liten. I en stor, stor värld, som också är mer komplex än vad jag någonsin kan förstå. Men ibland. Som när jag ser Kairos gator bölja av mod och drömmar om frihet, inser jag för ett ögonblick hur förbannat vackert det faktiskt är att vara människa. 

Lyssnalyssnalyssna: The Naked And Famous – Young Blood

Warsaw as poetry

"Vilken kantig stad", tänker jag. När taxin sveper genom fyrfiliga boulevarder som kantas av höga, glansiga lägenhetskomplex jämte mastodontlika Sovjetbyggen i gråaste grått. Hightech och stalinism sida vid sida. Warszawa är inte vackert. Staden är inte mjuk eller harmonisk. Men den lever, vibrerar. Forcerar. Stöter sig in. Det finns ingen misskund. Ingen mjukhet. Kargt stål och betong. Och gatunamnen finns kvar. Där blodet flutit. Platsen som var världens största ghetto. På vissa ställen känns sorgen, ilskan - de hundratusentals människoödena, i magen. Vissa gator är svåra att korsa. Att ta sig över. Det är så tungt överallt. Jag tänker: "varför gjorde de inte slag i saken och övergav staden? Varför envisades de med att bygga upp någonting som var utplånat i hat och sorg?" Men så börjar det vibrera...tyst först, sedan växer det till ett öronbedövande muller. "Vem hade vunnit då?", frågar mullret. Och polletten faller ner. För så är det ju med det rätta, det sanna. Det är ju inte alltid lätt och ibland får man börja om alldeles från början. Som för Warszawa år 1945 och för mig år 2010. Så enkelt och så svårt på samma gång.