När jag hörde Glory box för första gången var jag arton år gammal. Jag hade nyss kommit hem från ett år i Tyskland och jobbade i en mycket avsides belägen kiosk i ett av Malmös sämre områden. Min chef var rödbrusig och vättelik, och så brände han eget på fritiden. Han gillade själv groggen och tog alltid kvällsskiftet. Klockan 17.00 skulle han lösa av mig och det var inte helt ovanligt att jag såg honom komma krypande över vägen på alla fyra i den tidiga kvällningen. Kiosken var nerlusad med tomma petflaskor och jag gjorde snabbt klart för honom att jag inte på några villkor tänkte ägna min arbetsdag åt att fördela och försälja innehållet i de stora dunkarna som var placerade i det låsta säkerhetsskåpet i kioskens "köksområde". En dag fick jag besök av en av chefens vänner. Han behövde låna toaletten och av någon outgrundlig anledning valde jag att faktiskt släppa in honom i kioskens innandömme. Det skulle jag inte gjort. Efter att ha grabbat tag i en pinfärsk Aftonbladet spenderade han trettio långa minuter med att grymta och böka inne på den minimala toaletten.
Har du en kaffe att bjuda på tösabit? Hade han mage att fråga när han äntligen kom utsläntrande. Sedan slängde han nonchalant den besudlade tidningen på bordet bredvid min kaffekopp.
Nej, det har jag inte, väste jag irriterat. Och jag tycker att du ska gå nu. Jag är upptagen med att lyssna på världens bästa låt!
Sedan reste jag mig upp, gick förbi det stinkande toalettbåset och öppnade menande ytterdörren på vid gavel. Han lommade förnärmat ut till tonerna av Portishead – Glory Box.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar