Jag hade hamnat fel den kvällen, men av någon anledning kändes allt helt rätt. Bland rockers och knuttar: i min stickade, rosa polotröja, svarta pennkjol och knähöga, ljusa mockastövlar. Någon hade läst Neil Strauss och gjorde ett försök.
"Ursäkta, du ser ut som om du borde sitta hemma och leka med barbie hela dagarna." Han log med sina dåliga tänder och jag hittade de elaka orden direkt.
"Du", sa jag och böjde mig fram, "du har någonting på dina tänder". Under bråkdelen av en sekund såg jag hur den hoppfulla glimten i hans ögon slocknade. "Eller nej, ursäkta, det är ju dina tänder".
Jag gick med en blinkning, jagade runt, runt, som jag alltid gör. Pratade med alla om ingenting och lämnade dem alltför snabbt. Rastlös, aldrig stilla, alltid vidare. Du var på väg från baren. Jag vet inte vart eller till vem, vi tog oss inte tid att reda ut begreppen. Du hade också hamnat fel. Mr business-KTH som tillfälligt lämnat Stureplansnatten. Tröttnat på plasten, glittret och statusjakten. Velat gå tillbaka till rötterna, till något som hade ett korn av äkthet. Det tog bara en sekund att förstå att nu var det du och jag. Och jag minns att Emma log och himlade med ögonen, sedan gick hon vidare till sitt. För jag var förlorad den kvällen.
Du följde mig hem över de vita vidderna. Förbi Adolf Fredriks kyrka som höll på att restaureras och skyddsplasten som fladdrade och slog i vinden. Genom morgontomma vintergator gick vi hand i hand, ner till Kungsholmen och Emmas port. När den slog igen bakom mig för tredje gången var jag fortfarande inte säker på att jag gjort rätt. Som inte följt med in i din värld i Vasastan. Bostadsrätt innanför tullarna med jacuzzi i källaren. Aktiehandel och affärsresor som korsade jordklotet. Vad hade hänt då? Istället för X2000 söderut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar