Jordens charmigaste maffiaboss

"There's an old Italian saying: you fuck up once, you lose two teeth." -Tony Soprano

Ever so softly

Idag måste allting vara vackert och mjukt. För så här dagen efter är jag liten och bräcklig. Ömklig och skör. Och behöver omhändertas litegrann. Koppla ner och koppla bort. Dra ut pluggen och skydda mig från alla påträngande intryck. Ordet måste är eliminerat, liksom ska -- kvar finns bara vill och önskar. 

Och jag vill få fina blommor. Precis så här exploderande färgglada även utan att ha photoshopats into oblivion. Som jag kan ställa i stora vaser runt om i våningen. Som får mig att le och längta efter nästa sommar och den vår som plötsligt inte känns så långt borta. Några kalla månader och en lång resa till ett varmt och kryddigt Vietnam bort bara. 

 

Och jag gläds åt att kunna välja och vraka bland mina fantastiska bokfynd från senaste rean. Margarettown av Gabrielle Zevin är ännu så länge så totalt vad jag inte trodde den skulle vara.

Jag tänder levande ljus, kryper upp i min soffhörna och dricker rooiboste på persika, hallon och fläder. Lyssnar på vackert sorgsen och rogivande musik Damien Rice – Older Chests, medan jag väntar på att nyckeln ska rassla till i låset och en trött men leende Honey ska stega in med famnen full av värme, kyssar och choklad.

Ajajajaj!

Nu har det hänt. Det som jag har varit så rädd för. Och ja, det var för jäkligt, lika äckligt smärtsamt och frustrerande som jag trodde det skulle vara. Men nu är det över. Och trots att jag känner mig matt och urlakad så är jag såklart fylld av en stor lättnad. I natt drömde jag att jag drev omkring ensam i en enslig liten eka. Horisonten var tom och allting runt omkring mig grått och ensligt. Men konstigt nog var jag inte rädd. För i drömmen visste jag att även om båten tycktes tom på ytan så var den egentligen så full av människor att vi hotade att tippa över. Av alla som jag älskar, jag kunde till och med höra deras röster och räkna in dem. Ungefär lite som i verkligheten då. På det kalla, sterila bordet idag. Medan mannen med de snälla ögonen överträffade sig själv med nål, tråd och sax.

Whatever!

Det är lustigt hur mycket av vår kommunikation som faktiskt sker ordlöst. Nu menar jag inte bara genom  kroppsspråk, utan även genom betoning och ordval. Subtila meddelande som ibland är ämnade för en person, ibland för många. Vissa lyckliga satar verkar inte vara mottagliga för dylika nyanser, eller kanske handlar det om att de väljer att höra det som faktiskt sägs --varken mer eller mindre. Det känns som en hälsosam approach. För visst är det underligt att lägga vikt vid någonting som verbaliseras genom antydningar. Och tänk så mycket enklare det hade varit om vi sluppit all denna analys. Om vi hade kunnat lita på att det som faktiskt uttalades också var det som gällde. Men mest av allt, tänk om vi kunde bestämma oss för att ignorera de subtila meningar och underförstådda sanningar som hela tiden sköljer över oss. Så mycket värdefull energi vi hade sparat. Som vi kunde lagt på människor som faktiskt förtjänade den. Nu har jag två mål denna veckan. Att ignorera personer som inte är modiga nog att säga vad de faktiskt menar och att våga mig till gymmet för min första styrketräningssession med en man som skulle få en Belgian blue-tjur att bli grön (blå?) av avund.

Och bara för att den är så vansinnigt bra --Zaz – Trop Sensible

My America

Amerikanen jag älskade avskydde min förkärlek för bubbelgumsöt, nostalgisk, "heartonyoursleeve" countrymusik. Så han är oskyldig till min fascination. Istället var det nog mitt första möte med Amerika som skapade vad jag tror kommer att vara ett livslångt begär. Sommaren jag fyllde sjutton, mittemellan flicka och kvinna, flög jag till andra sidan jordklotet för ett år på high school. Jag minns fortfarande känslan av total frihet när jag steg ut genom exit dörrarna på flygplatsen. Luften som slog emot mig som en trögflytande vägg, varm och våt, mättad med dofter och så fuktig att det var svårt att andas. Huset var rött och runt och fyllt av skratt, kiv, katter och hundar. Och människor. Med öppna hjärtan och sinnen. På ägorna fanns skallerormar, skorpioner och svarta änkor och jag lärde mig snart att skaka ur skorna ordentligt på morgonen och att kika under täcket innan jag kröp ner på natten. Jorden var intensivt röd, som om den färgats med karamellfärg och mina vita favoritshorts hade snart roströda fläckar som inte gick bort hur mycket jag än skrubbade. En stadsunge, plötsligt mitt ute i ingenstans -- men det var sällan stilla och aldrig tyst. Luften surrade jämt. I skymningen spelade syrsorna och nattluften fylldes av tusentals skinande, glittrande lightningbugs -- som kompakta, svävande moln av små, små ljuslyktor i grönt, orange, rött och gult. Skogen var frodig och tät och slog in mot öppna bilfönster när vi körde ikapp på övergivna grusvägar. Vi åt hamburgare på Sonic, friterad fisk på Long John Silver och flirtade oskyldigt men skamlöst med killar på the mall i närmsta stad. Sedan åkte vi hem i den becksvarta natten och lightening bugs exploderade i tusentals små eldpartiklar mot fönsterrutan medan vi körde. Jag minns att känslan av lycka var överväldigande. Och att jag inte ville att det skulle ta slut. Det är därför jag aldrig får nog av bitterljuv, romantisk countrymusik. För den berättar min historia. Om mitt Amerika. Långt bortom Hollywood och Desperate Housewives. The heartland som jag lärde mig älska en gång för länge sedan och där en liten bit av mitt hjärta alltid kommer att finns kvar.

Kenny Chesney – I Go Back

Helvete!!!

Hörrni, jag är inte människa idag! Kan inte koncentrera mig. Knappt nog formulera en tanke eller en mening. Förutom -- helvete, helvete, HELVETES FÖRBANNADE SKIT! Och nej, det handlar inte om de rödgrönas valförlust. Och nej, det handlar inte om besvikelse över ytterligare fyra år med stora, självbelåtna Mårran och hans gäng. Eller tankar om att jag som arbetar nu kan få fler härliga skattesänkningar som inte hjälper Sverige ett dyft. Att solidariteten är död och det enda som verkar betyda någonting är Mitt och Jag. Vad det handlar om. Vad det i alla fall borde handla om --är att vi släppt in rasister i Sveriges riksdag, i våra landsting och i våra kommuner. Personer som inte respekterar allas lika värde. Som dömer utifrån hudfärg, etnisk tillhörighet, sexuell läggning och kön. Det gör mig tokig. Och jag skäms. Inför de människor som tvingats fly från krig och förföljelse för att mötas av detta. Rasister med makt över besluten. Fy fan för er!

Rage Against The Machine – Bullet In The Head

Kickass!

Kom igen! Nu gör vi det! Ändrar väg! Byter bort! Tar tillbaka!

On fire

Ibland träffar man någon som glöder. Av energi och en vilja att förändra och förbättra. Som lyser passionerat i en alltför grådaskig vardag och som förmedlar en känsla av att allt, verkligen allt är möjligt. Idag gjorde jag det. Han stövlade in med buller och bång och fick mig att le genom tröttheten och tristessen. Och att se att ännu en dag på kontoret faktiskt kunde vara en möjlighet, inte ett hopplöst aber som skulle stökas undan. Det var som att översköljas av en våg av energi och när jag var ensam igen kunde jag plötsligt inte sitta stilla. De finns lite överallt och kommer i olika skepnad -- idealisterna/eldsjälarna. Men deras ögon lyser av ett engagemang som är ytterst smittsamt. Det spelar egentligen ingen roll vad de går igång på --gröna ärtor, politik eller blomsterodling. Istället handlar det mer om den känsla de förmedlar till oss som har turen att hamna i deras väg. Tänk inte mer! Do it! Allt är möjligt! Handla! Gå ut! Ta för dig! Det går! Gör det! Nu! Åh, I love it!

Lyssnar på Seth Lakeman – The Colliers, en eldsjäl "who put the sex back in folk".

Sover du?

Någon mer än jag som reagerat på att det "enda arbetarpartiets" landsfader (aka stora, självgoda Mårran)

blir mer och mer lik en annan storväxt landsfader (vad får du om du korsar en uggla och en vetebulle?) för varje sekund?

Och ja, jag är medveten om att jag är basal som skämtar om deras något korpulenta kroppsform, men frånsett breda höfter så har de även andra gemensamma nämnare. Båda har hybris och är flitiga användare av härskarteknik. I fråga om penningar så uppvisar de slående likheter med både Joakim von Anka och Il Dulce: "en god affär för mig är en god affär för mitt rike!" (den ene ger sig själv en rejäl skattesänkning och ser till att den kvinnliga, polska städhjälpen betalas av dig och mig och den andra köper herrgård och tjänar storkovan på sina konsultjobb). Och båda älskar att klappa både Mona Sahlin och oss andra på huvudet. Stora Mårran tar det dock ett steg längre och dubbar oss till "det sovande folket". Och faktiskt, för en gångs skull måste jag hålla med honom. För jag förstår ingenting. Vad är det som händer? Hur svenska folket kan vilja ha fyra år till med stora, självbelåtna Mårran och hans gäng? Är det skatterna som förför? Anders Borgs manliga hästsvans? Retoriken? Den feta a-kasseavgiften? Missförstå mig rätt. Det är ju jättebra att sjuksköterskorna/poliserna/lärarna fått 300 mer i plånboken varje månad. Vad jag inte fattar är hur man kan nöja sig med den småsmulan när herr (ja, det är tyvärr fortfarande oftast en snopp) VD håvar in 2000. Men jag kanske helt enkelt är alltför dålig i matte för att få ekvationen att gå ihop.

Matt i lacken

Slut som artist. Måste ladda. Batterierna. Men fan, det är ju måndag, inte fredag. Och i morgon har jag tusen saker att göra. Vill inte. Så jag surar ikväll. Och dricker te på chokladmynta. Fast jag har införskaffat stora glänsande tygstycken i glada färger. Som ska bli klockade kjolar och klänningar som matchar regnbågen. Och jag ser fram emot resor. Till vackraste Ryssland och ett varmt och kryddigt Vietnam, men kanske allra mest snart, till ett höstsprakande Madrid. Fast först måste jag jobba mig lite sönder och samman. Och trilla ihop över alla siffror då och då. Som ikväll. Men i morgon är jag såklart avdammad igen.

Yann Tiersen – Comptine D'un Autre Été, L'après-Midi