Insomnia

I natt fick jag hjärtinfarkt. Trodde jag. Jag försökte fröjda mig med tanken att jag iallafall inte behövde gå till jobbet då. Men det funkade inte riktigt. Av någon anledning. Kanske för att saker och ting inte är så hemska -- när jag väl tänker efter. Iallafall inte tillräckligt hemska för att jag ska få hjärtinfarkt. Det känns tryggt.

Utmattad in i märgen

Det är ett under att jag höll så här länge. Med tanke på vad jag har emot mig. Och hur aktivt detta har arbetat. Nu när han äntligen är här är jag så rasande trött att jag vill lägga mig ner och kapitulera. Tack, men nej tack. Jag orkar inte mer. Men det måste jag ju. Trots att jag är trött så in i döden, skakad i grunden och risken att jag ska bryta ihop i tårar är överhängande och ständig. Fast det är ju inte farligt förstås. Att må så här. Det går ju över. Så jag lämnar över åt maktmannen nu. Försöker samla kraft och ignorera det enorma ansvaret. Som skrämmer vettet ur mig. Men jag är inte längre ensam. Det är huvudsaken.

D for democracy

Usama är död. "Rot in hell bin Laden" skallar över hustaken. Och amerikanerna firar på gator och torg. Ordern uppifrån var shoot to kill. Såklart. Självklart. Så demokratiskt. Med Guantanamobasen i åtanke  - vem behöver en rättegång.  I nationen som kallar sig "the (inte a) beacon of  democracy".

Timbuktu – Dödsdansen

Jävlar, det är redan morgon...

Jag borde gå och lägga mig....som gott folk gör. Men jag är nyss hemkommen och full av minnen. Så jag följer med dig hem i kväll, för jag vill inte vara själv. Och det var precis som vanligt, undrar om det kommer att kännas annorlunda i morgon. För nu känns det helt rätt. Valet. Du såklart. Inte han med den vackra hållningen. Eller han med den sorgsna själen. Som jag gillade som bäst. Utan du.... Du som är värd att dö för. Du som är den vackraste jag vet. Den finaste. Din dans. Ditt tal. Dina tankar. Så rättrådig. Så ung men så gammal. Äldst. På något sätt. Jag kände ingenting. Ingenting. Desto mer när jag såg henne i eftermiddag. Som jag aldrig riktigt tappat. Som jag förlorat, men som alltid stannat kvar. Saknad. Alltid. Valsat runt. Sett. Lett. Som vi var. Så små. Alltid tillsammans. Och jag ville vara du. "Don't be a stranger", vilken jävla klyscha! Men jag tror dig. Eftersom vi delat precis allt. Bugg, Shake, Jenka, Calippo, Diggilo Diggiley, Refreshers, Thomas och Håkan. Vem är de idag? Vem är du idag? Låt mig veta. Jag saknar dig!

Sådana där nätter...

"Åh nej, hur ser du mig
Jag måste rota i väskan efter mod
Jag är så hög, jag kunde dö
För jag kan göra det som ingen gjort, som ingen gjort"

Veronica Maggio – Mitt hjärta blöder

Igår

Jag har sett makten. Den var inget charmtroll. Den behövde inte prata för att höra sin egen röst. Den var så klart lysande och helt självklar. Hård som flinta, men empatisk och med en känsla för rättvisa och godhet. Men också ganska ensam. Eftersom alla agnar skingrades för vinden när den trädde in. Tupparna sökte skydd i grupptillhörigheten, i vanan. När alla stora ord föll platta och tomheten fylldes. Av en enda människa. Så stor i anden att jag nästan började gråta. När han plötsligt stod där framför mig, sträckte fram handen och sa: "Jag har hört så mycket om dig." År av erfarenhet på nacken. Och jag kläckte ur mig något töntigt skämt. Sådär liksom. Som jag ju gör. Och såg på medan alla ögon i rummet centrerades vid en enda punkt. Hur de i hemlighet avundsjukt svärmade men valde att inte våga. Som på skolgården. Fast inte precis. Kom jag på när jag tänkt: Herregud, kommer vi aldrig längre än lekhagen? För jag mindes varför. A matter of respect. På gränsen till rädsla. Han som stod framför mig var länge Malmös mäktigaste man. När jag skakade hans hand försod jag varför. Sedan hängde vi. Maktmannen och jag. För att hon som blivit min mentor, som jag har allt att tacka för, sagt de allra vackraste saker om mig. Som den stolta läraren hon är. Medan avundsjuka, nyfikna och småaktiga blickar följde oss och huvuden vändes.

Det här kommer att bli bra. Riktigt bra.

My drug of choice

Herrejösses, idag mötte jag min match. Ett businessmöte med en dialog som mer hade karaktären av slapstick än affärer. Någon som talar som jag. Med samma ironi och utan att tänka. Rakt på, pang på. Förbannat provocerande -- javisst. Tråkigt -- aldrig. Och jag går igång såklart. När någon för en gångs skull talar mitt språk. Vill tala mera och längre --tiden går för fort, räcker inte till. Nej, gå inte ännu, inspirera mera. Lär mig, hör mig, se mig. Mera. Adrenalin! Nu när mötet är över snurrar det i huvudet av alla bollar som kastats runt. Alla idéer, alla "what ifs". Precis som alltid. Jag rör mig snabbare. Springer mera än går. Talar korthugget -- processen i huvudet tar all min kraft. Andningen är ytlig, energinivån hög i ett kreativt vacuum där allt är möjligt. Jag skriver mail i rasande tempo. Ringer samtal på samtal medan hjärnan är någon helt annanstans. Långt borta på en förtrollad plats där min vision är förverkligad. Allt är vackrare och bättre, förändrat i grunden. Sedan kommer jag ner. Sakta först och sedan allt snabbare. Tillslut är jag tillbaka på min kontorsstol igen. I det passiva lugnet bortom kicken. Fast inte på ruta ett. Snarare är det ett fall från tio till tre. Vilket är helt ok. Men tomt.

This is personal

Du gjorde min värld så mycket större. Därför fick du ett liv. (Av två.) Du var min Tempest. With a medieval theme. Blixtrande intelligens och kraftfulla neuroser på gränsen till Gökboet. Du vet att det inte är bra att låsa in saker va? Jag sa nog det några gånger. För mycket. "You have to be kind", fick jag tillbaka. Men du, jag visste faktiskt inte hur. Iallafall inte med dig. Men du inspirerade mig. Fascinerande och irriterande på samma gång. Narcissistisk och argumentativ. "Who needs a lawyer when they have T". Det är först nu jag kan skriva om dig. Länge var det helt tomt, men nu bubblar det över. Jag hoppas du förlåtit mig.

Denna var inte vår. Men den var nära hela den långa våren vi längtade - The Tragically Hip – Scared

Rastlöshet

Jag vet, utifrån (från sidlinjen där du står) kan det ses som om jag springer -- rastlöst vidare, aldrig stilla, sällan nöjd -- men snälla, oroa dig inte. Ja, jag vet (igen) att det kan verka som om jag lever mitt liv alltför lätt, att jag gör vad jag vill för att jag vill och att jag inte tillräckligt ödmjukt bugar och bockar för att jag borde. Med alla dessa möjligheter. Man ska egentligen inte kunna leva som jag gör. Flyga över stora delar av Europakartan varje helg -- beta av Spanien, Polen, England, Ryssland (nastrovjo za schisn) och Turkiet och sedan Spanien igen. På ett ynka halvår. Men du, jag skiter i vad du tycker! Verkligen, högaktningsfullt. Och ja, ibland är jag till och med tacksam. Fast för det mesta är jag mest arg (vet ni som känner mig) och jag vet precis vad jag har betalat för att ta mig hit. Vi får ju sällan det vi är värda. Guldägget ramlar inte ner från en molnfri, azurblå himmel -- särskilt ofta. Så skulle det göra det är det din förbannade skyldighet att helhjärtat köra på i 180. Så länge du inte gör illa. Du får aldrig göra illa. "Aspire always to be a good person" --hans mantra, tog jag med mig. Det utgör begränsningen. Den enda.

Múm – Green Green Grass Of Tunnel

Vi

Jag går nedför våra gator varje kväll. Ser oss i hörnet vid videobutiken och i knähöga Dr Martens nere vid ingången till KB. Jag minns hår som var svart och grönt och ibland tigerrandigt, tjock sotig eyeliner och Charlotte sometimes och Boys don't cry i boomboxen. Och Just D. Av någon outgrundlig anledning alltid Just D och Blue nun och Liebfraumilch. Ibland slår det mig att de aldrig någonsin kommer att vara bara mina igen. Gatorna. Och att jag gillar den känslan. Jag saknar dig. Jag vet inte om du vet det. Det är nog svårare för mig eftersom det var du som faktiskt lämnade tillslut. Tog dina skivor och böcker och flyttade sextio mil norrut. Jag var långt borta då. Där jorden lämnade mina byxben rödfläckiga och eldflugor färgade natten gyllene och vi skrev brev på brev på skoltrötta kollegieblock. Men jag återvände, till en stad som var ännu lite tommare. Och vi fortsatte att växa upp. På skilda håll denna gången. Vi vandrar andra gator nu, med andra människor och mot andra mål, fast på något konstigt sätt känns det ändå som du går bredvid mig.