Jag vet, utifrån (från sidlinjen där du står) kan det ses som om jag springer -- rastlöst vidare, aldrig stilla, sällan nöjd -- men snälla, oroa dig inte. Ja, jag vet (igen) att det kan verka som om jag lever mitt liv alltför lätt, att jag gör vad jag vill för att jag vill och att jag inte tillräckligt ödmjukt bugar och bockar för att jag borde. Med alla dessa möjligheter. Man ska egentligen inte kunna leva som jag gör. Flyga över stora delar av Europakartan varje helg -- beta av Spanien, Polen, England, Ryssland (nastrovjo za schisn) och Turkiet och sedan Spanien igen. På ett ynka halvår. Men du, jag skiter i vad du tycker! Verkligen, högaktningsfullt. Och ja, ibland är jag till och med tacksam. Fast för det mesta är jag mest arg (vet ni som känner mig) och jag vet precis vad jag har betalat för att ta mig hit. Vi får ju sällan det vi är värda. Guldägget ramlar inte ner från en molnfri, azurblå himmel -- särskilt ofta. Så skulle det göra det är det din förbannade skyldighet att helhjärtat köra på i 180. Så länge du inte gör illa. Du får aldrig göra illa. "Aspire always to be a good person" --hans mantra, tog jag med mig. Det utgör begränsningen. Den enda. Múm – Green Green Grass Of Tunnel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar