Jag går nedför våra gator varje kväll. Ser oss i hörnet vid videobutiken och i knähöga Dr Martens nere vid ingången till KB. Jag minns hår som var svart och grönt och ibland tigerrandigt, tjock sotig eyeliner och Charlotte sometimes och Boys don't cry i boomboxen. Och Just D. Av någon outgrundlig anledning alltid Just D och Blue nun och Liebfraumilch. Ibland slår det mig att de aldrig någonsin kommer att vara bara mina igen. Gatorna. Och att jag gillar den känslan. Jag saknar dig. Jag vet inte om du vet det. Det är nog svårare för mig eftersom det var du som faktiskt lämnade tillslut. Tog dina skivor och böcker och flyttade sextio mil norrut. Jag var långt borta då. Där jorden lämnade mina byxben rödfläckiga och eldflugor färgade natten gyllene och vi skrev brev på brev på skoltrötta kollegieblock. Men jag återvände, till en stad som var ännu lite tommare. Och vi fortsatte att växa upp. På skilda håll denna gången. Vi vandrar andra gator nu, med andra människor och mot andra mål, fast på något konstigt sätt känns det ändå som du går bredvid mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar