My drug of choice

Herrejösses, idag mötte jag min match. Ett businessmöte med en dialog som mer hade karaktären av slapstick än affärer. Någon som talar som jag. Med samma ironi och utan att tänka. Rakt på, pang på. Förbannat provocerande -- javisst. Tråkigt -- aldrig. Och jag går igång såklart. När någon för en gångs skull talar mitt språk. Vill tala mera och längre --tiden går för fort, räcker inte till. Nej, gå inte ännu, inspirera mera. Lär mig, hör mig, se mig. Mera. Adrenalin! Nu när mötet är över snurrar det i huvudet av alla bollar som kastats runt. Alla idéer, alla "what ifs". Precis som alltid. Jag rör mig snabbare. Springer mera än går. Talar korthugget -- processen i huvudet tar all min kraft. Andningen är ytlig, energinivån hög i ett kreativt vacuum där allt är möjligt. Jag skriver mail i rasande tempo. Ringer samtal på samtal medan hjärnan är någon helt annanstans. Långt borta på en förtrollad plats där min vision är förverkligad. Allt är vackrare och bättre, förändrat i grunden. Sedan kommer jag ner. Sakta först och sedan allt snabbare. Tillslut är jag tillbaka på min kontorsstol igen. I det passiva lugnet bortom kicken. Fast inte på ruta ett. Snarare är det ett fall från tio till tre. Vilket är helt ok. Men tomt.