Slaveri

Jag blir arg när saker och ting inte är logiska. Fast nu är jag nog lite skrytsam, för ibland blir jag arg när saker och ting är logiska också. Och ibland ledsen. On that note and the first -- detta är vad jag åstadkommit hitintills denna veckan:

• Jobbet -- Snyftat och gråtit på högsta chefen som gjorde misstaget att fråga hur jag ser på det som pågår inom arbetarrörelsen just nu. 

• Gymmet --blivit ovän med en enerverande och gnällig individ som ville att jag skulle flytta den supertunga bänk jag satt på för att hennes matta inte skulle nudda min sko. På detta svarade jag jakande och fortsatte obehindrat med mina övningar (utan att flytta bänken). Hon upprepade sin förfrågan ytterligare en gång och nu svarade jag "men du kan ju flytta din matta istället, det känns lite enklare tycker jag". Jag fick då svaret att mattan redan flyttats två gånger (ja, jag erkänner, jag såg henne peta på den med tån vid ett par tillfällen) och att det därför var min tur. Och det var ungefär här jag fyrade av ett bländande leende och sa med bebisröst: "Men nusselille, så duktig du är som har flyttat din matta! Och två gånger till och med! Så DUKTIG!"

• Sedan var det ju businessen med min designkurs. Den var igår och jag var kreativ och skapande så det stod härliga till. Tills vår jättegulliga cirkelledare kom fram till mig och sa: "Nina, skulle du möjligen kunna ta med dig några tomtar till avslutningen i nästa vecka?" Jag hatar tomtar. Jag tycker julen är gjord av plast och påklistrade känslosvall och så här i mitten på november (när den förbannade julskyltningen börjar) fantiserar jag dagligen om att förestå ett offentligt tomtebål på Stortorget. Därför svarade jag: "Visst, men då får du stå ut med att de är halshuggna". Fröken Inga-Lill såg lite chockad ut, men eftersom hon av någon anledning alltid varit mycket beskyddande mot mig lyfte hon sedan frågande på ögonbrynen: "Godis då?" Varpå hon stegade bort till Elsa åttiotvå och tvingade henne att överta tomteuppdraget.

Och vad försöker jag säga med detta? Bara att jag är lite galen just nu. Och slav under känslan av alldeles för mycket. Irriterad för att jag tappat bort mitt favoritläppstift och arg som ett bi för att jag plötsligt är personalansvarig för ytterligare fem personer i verksamheten. Men mest är jag ledsen tror jag. För att socialdemokratin är sin egen värsta fiende. Och den allra vackraste av drömmar om solidaritet visade sig vara så oerhört bräcklig. Men det är väl å andra sidan essensen av en dröm.

Nine Inch Nails – Every Day Is Exactly The Same