Tisdagsrysare

Någon sa det så bra: "Musik är som en fylla -- fast du slipper vara bakfull nästa morgon."

Socialrealism som bränns

Idag vankades konferens igen. Och jag satt på bakersta raden och grät som ett barn. Jag var inte olycklig. Jag var inte lycklig. Men jag brände mig på hennes fraser. Orden som flög omkring. Bara för att centreras någonstans i hjärthöjd.


Striden

glöm inte var det var vi började
glöm inte vart det var vi skulle
vi minns och vi är trötta på att vänta
snart går vi utan er

I tider när det inte är strider går dagarna ändå
tröttheten efter hårda timmar ständigt närvarande
vi ställer våra väckarklockor och
litar på att spårvagnarna kommer ta oss i tid
vi gör vårt bästa för att inte somna mot grannens axel
på väg hem nio timmar senare och
vi bär våra matkassar upp för backen till lägenheten

i tider när det inte är strider
sliter de tunga lyften på oss ändå
vi skär oss på oslipade knivar och
bränner oss på varma plåtar

i tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer
är längtan bort ett oinfriat löfte vi måste bära nära

vi vaknar, vi jobbar, vi andas
men kontrasterna mellan jobb och ledig tid så
tydliga att de med ett hugg i bröstet flyter ihop

i tider när det inte är strider gör det fortfarande
lika ont i handlederna på den timanställda
som på den fastanställda
tjänar vi pengar ner i någon annans ficka
vi kör våra bussar, bakar våra bröd, serverar våra latte
och bygger våra bilar
drar skruvarna på plats i det stora maskineriet

i tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna
eller på tv
står vi inte på gatorna eller
utanför arbetsplatserna och skriker
i tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt
att det finns de som glömmer bort
att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid

ur Kallskänken av Jenny Wrangborg

Dagens i-landsproblem

Helt ärligt, det är jättetrevligt att vara på konferens i ett försommarvackert Stockholm. Men...

9.00 -- Registrering
9.30 -- Föredrag -- Kulturens varande
10.15 -- Fika
10.45 -- Samverkansmodeller och kulturella uttryckssätt
12.00 -- Lunch
13.30 -- Framtidens kontext
14.30 -- Fika
15.00 -- 16.00 Gruppdiskussioner
19.00 -- Middag och underhållning

60 mil norrut för att äta ihjäl sig i cirkus fyra timmar. Bra där!

Vinternätter

Det var den där vintern. När jag vandrade planlöst gata upp och gata ner. Och andedräkten stod som rök i luften. Jag såg på när isarna lossades och frös fast igen. När marken barlades efter månader av frost och snö, bara för att vara snötäckt igen nästa morgon. Stan var öde och mina knastrande fotsteg ekade ensamt i en värld stöpt i flytande kristall. Under en decemberhimmel som var så mörk och djup att det kändes som om jag skulle drunkna. Jag drevs ut. Det var så svårt att andas annars. Kilometer efter kilometer i det tysta månlandskapet. Med öppna ögon, men allt jag såg var dig. Där började allt på något sätt. Och sedan blev det liksom inte normalt igen.

No doubt

Helvetesjävlaskit vilken dag detta kommer att bli! Och ja, jag vet att ett sådant uttalade på morgonkvisten har en tendens att bli självuppfyllande. Men ibland så vet man liksom. Som idag. Det finns inte så mycket att göra åt saken.

Integritet

 Exakt hur cool kan man bli på en skala? Svar: se nedan.

 
Robyn – Don't Fucking Tell Me What To Do

Personlig mognad

Ibland tycker jag att jag är alldeles för pretentiös och djupsinnig. Idag är inte en sådan dag.

Utbytta sms

Jag: Jag kan roa dig med att det är ett vanvettigt flebbande på Vattenskallen.
Honey: Vattenskallen med grisögat!
Jag: Nej, GRISÖGGAT!!!
Honey: Grisöggat?
Jag: Ja, och Hitlerkogråsubba och sånt...

Åh, jag har alldeles för mycket energi. Nu ska jag ut och springa en mil!

Chilly, so chilly...

Ibland vill det sig inte. Som inatt. Jag är van vid stjärnor. Jag är van vid explosioner. Inatt var det så tyst. Händelsefattigt. Vet inte varför, men min färg var borta. Mattad. Mättad. En blahablaha kväll. Jag drack alldeles för många daiquiries och fantiserade om att jag var Hemingway. Och bodde på Kuba. Fast sedan tittade jag upp och fann mig omsvärmad av rutiga skjortor. Och pojkar som ville göra film. "Nehej, inte på Kuba." Ännu en Daiquiri -- jag kommer ändå att vara matt i lacken i morgon. Kan jag ha en vackrare lägenhet? Kan jag ha ett vackrare liv? Och ändå ingenting. Men allt. Jag vet att jag är irriterande. Jag vet att ni väntar. Men jag kan inte. Just nu iallafall. Snart är gryningen här. Det börjar ljusna i öster. Och jag är inte Hemingway. Jag är inte Charlotte Brontë eller Leo Tolstoy. Men det är ok. "Because tomorrow is another day." After all.

Andreas Mattsson – Parklands

Made it!

Tjohooo, arbetsveckan from hell är nästan över! Så idag tänker jag köpa färgsprakande blomsterkvastar, korka upp champagnen och fira att skiten gick vägen. Medan jag lyssnar på: Phosphorescent – The Mermaid Parade

Bortom normen

Nej gubbcreep, jag är inte vad du är van vid. Min dröm är inte x-antal knoddar och ett perfekt hem som jag kan fylla med moderlig omvårdnad. "Hallå på dig, jag är den nya tiden!" Där vi gör saker för att vi väljer att göra dem, oavhängigt genus och där sådana som du inte får plats. "Så gå och dö nu är du snäll." Du som inte kan förstå att jag inte flyger upp som skjuten ur en kanon varje gång ett spädbarn befinner sig i min närhet. Du som tycker att kvinnan per definition är ohämmat omhändertagande och en sann projektledare i anden. Det känns som om jag upprepar mig, som om jag skrivit detta inlägget triljonertusenmiljontals gånger -- både i huvudet och i textform -- men jag blir så förbannat frustrerad. Över att inte bedömas som människa utan snävt placeras i fack oberoende av vad jag gör. Av stenåldersgubbar som passerade bäst före datum år 1970. Fatta, jag är ett Ego! Jag sätter självförverkligande och karriär framför familjebildning. I ledarskapsfrågor är jag hård som flinta och jag är inte särskilt diplomatisk. Jag tjänar mer pengar än du och du, det finns inte ett skit du kan göra åt det! Så kravla tillbaka under din sten nu ditt äckel -- jag har en värld att ta över.

Pascal – Orkanen närmar sig