Ett styck husmor

Yes, idag är det mulet med regntunga skyar! Det betyder att jag kan stanna inne utan att få dåligt samvete. Dutta med mina kryddor (som fortfarande lever highlife!) i fönsterkarmen och lyssna på Billie Holiday – Georgia On My Mind, medan jag matar min allra första surdeg. Jag känner mig lite som en kemist när jag rör och häller i och väntar på att den ska börja bubbla och fräsa. Vad jag förstår så är det lite av en konst att få igång en surdeg. Fast å andra sidan blir behållningen så mycket större när du faktiskt lyckas. Muy exciting!

Koka den godaste sylten i mannaminne. På sommarmogna jordgubbar som vi plockade i gassande sol och sommarljus som gjorde allting genomskinligt. Ståndaktiga, sura och spröda rabarber från farmors trädgårdsland ska också i och en styck doftande vaniljstång. Sylt är enklast i världen att göra och så vansinnigt tacksamt eftersom det är praktiskt taget omöjligt att misslyckas. I med allting i en kastrull. Låt koka upp och voila --sommar på burk!

Baka ska jag också göra. Det allra bästa brödet. Som blir extra matigt med keso. Och jag blandar friskt ner pumpakärnor, linfrön, vetegroddar, kruskakli, rågflingor, havregryn och solrosfrön efter behag. Ibland tranbär också. Grundreceptet har jag hittat hos underbaraclara och sedan modifierat.

50 g jäst, som rörs ut i 2 tsk salt. Sedan tillsätts 5dl fingervarmt vatten och därefter 150g keso. Rör i 6 dl vetemjöl och ett par dl rågmjöl. Därefter är det fri lejd att kasta i vad du råkar ha hemma. Brödet gräddas i nedre delen av ugnen på 200 grader i ca 20-30 minuter.

Tänk om...

jag kunde måla precis lika bräckligt och förtrollande som Dalí

eller skriva texter som den här

"It's still a beautiful night," he said. He lay down on the ground. "Climb on," he said. "Let's go for a ride." The moon lit up the whole yard and William, white beneath me. I folded my robe and tucked it under his head. Tiny leaves shook loose, bronze snow floating down upon us, sticking gently in my hair and his, until we were almost covered. (Amy Bloom --Where the god of love hangs out)

Eller om jag kunde dansa som en prima ballerina

förändra världen och hur människor ser den

eller skriva en sång som är poesi. Som lyckas fånga essensen av livet och som är så vacker att jag får gåshud.

"There's four new colors in the rainbow
An old man's taking polaroids
But all he captures is endless rain, endless rain
He say's listen, takes my head and puts my ear to his
And I swear I can hear the sea
Sometimes, when I look in your eyes I can see your soul" James – Sometimes

If I were a song...

Jag har drabbats av tillfällig hybris så: Timbuk 3 – The Future's So Bright, I Gotta Wear Shades 

Och så kan jag och Jan Björklund bilda klubb också...

(Kanske läge att fundera på namnbyte. Hur låter narcissistbloggen?)

Detta kan bli hur bra som helst!

Hollywoods i särklass vackraste man i en romantisk komedi som verkar ha både hjärta och hjärna, samt den fantastiska Anne Hathaway och INXS. Åh, jag längtar!                              

Non-smoking smoker

I ungefär ett år har jag varit ickerökare nu. Att kasta pinnarna var något av det bästa jag gjort. Som att bli fri från ett slaveri. Men åh vad jag saknar det ibland. Den heta, lite dekadenta känslan när jag drar in röken i lungorna. Glamoröst 40-tal med drottningen Betty Davies och svartvita filmer på mörka små biografer. Whiskey i rökfärgade glas på gamla, slitna blueshak och månskensbad i sommarvarmt hav. Stranden, alltid stranden, med boombox, flaskor med ljummet vitt vin och Marlboro lights 100. Och den gången vi stannade uppe hela natten bara för att vi kunde.

Jacques Higelin – Cigarette

Glada kryddträdgården

De lever! Nu har det gått en vecka och min fantastiskt väldoftande lilla kryddträdgård frodas fortfarande. Efter att under de senaste sex månaderna tagit död på inte mindre än tre timjanplantor, en oregano, en salvia och en mynta så var mitt "gröna finger" självförtroende helt nedkört i botten. Jag övervägde att hålla mig till torkade kryddor i fortsättningen, men obstinat som jag är vägrade jag ge upp. Och se här, äntligen två små rackare som gillar min fönsterkarm. Oreganon blommar till och med. Om de är lika glada nästa helg tror jag att jag ska utöka familjen med en chokladmynta också. Tänk er en kopp kvällste på de bladen!

Framåt marsch!

Idag har varit i sådan där dag. En dag när allting liksom fallit på plats, fast ingenting egentligen förändrats utom att jag upptäckt glädjen och kraften i att "my lord, jag klarar det här!" Jag klarar av alla höga krav. Jag klarar av att ses som förändringens elixir, som medicinen för åkomman och som svaret på den svåra gåtan. Jag lever redan upp till varenda en av förväntningarna, jag har bara varit tvungen att kämpa för att upptäcka det själv. Det känns i hela kroppen att jag äntligen, efter mycket letande, har hittat hem. Att jag är på rätt väg och att jag kommer att vara lysande. Så känner jag förstås en djup tacksamhet. Att de finaste gråhåriga herrarna ser det som självklart att verbalisera min betydelse i alla riktningar. Att jag öppet framhålls som hoppet, steget i en ny riktning och utvecklingen. Och så är jag är glad att jag är jag och att jag lyckades ta mig hit trots allt. Ta mig igenom, slå mig igenom, kämpa mig igenom alla tvivel och all självkritik, förbi alla som förmedlade en känsla av "det klarar du inte" och "vem tror du att du är?" Genom pressande tystnad, osäkerhet och en starkt härskande Jantelag som outtalat förmedlar att alla ska falla in ledet. 
Jag om någon vet att det är svårt att välja någonting annat. Att gå i motsatt riktning. Att göra saker för att du faktiskt vill göra dem och inte för att det förväntas av dig. Men kom ihåg en sak när du står vid ditt vägval. Om du väljer att huka inför din egen rädsla så får du ett liv som står helt still. Är du rädd? Visa tänderna och framåt marsch!

Edith Piaf – Non, Je Ne Regrette Rien

Edward och Bella

Mot förmodan har jag fallit pladask för en viss vampyrhistoria. Närmare bestämt någonting så töntigt som en kärlekshistoria mellan en vampyrpojke som heter Edward och en människoflicka som kallas Bella. Historien utspelar sig i amerikansk high school miljö och den har egentligen inga nya element utan är av klassisk "girl meets boy" natur. Lägg också till lite "ten reasons to hate you" aggressivitet, fast i form av Edwards kamp mot sin blodsugande natur och lillgamla Bellas förvirring inför sin  huvudlösa förälskelse i en vacker, perfekt pojke som råkar vara vampyr. Ja, du hör själv hur fasansfullt klyschigt och nördigt det låter. Jag vet inte varför, men jag kan helt enkelt inte lägga ifrån mig boken. Bra att veta att det finns ytterligare sex böcker att tillgå. Och så finns det visst en film också. Det känns tryggt.

Escape

You could stand just
beneath me and not see
Lost
in translucent contours of the ground

And when the wind blows, I sway

The female curse

Nu blir jag mer personlig än vanligt här. Men av alla maddahs så är detta den mest blinding, maddahfakking one! Jag pratar om gudsförgäten, gräslig och avskyvärd PMS! Jag vet inte hur könsfördelningen ser ut bland er som läser min blogg, men jag vill mana er av manligt kön till lite eftertanke. Tänk dig följande scenario under ett par dagar en gång i månaden i cirkus fyrtio år eller så. 1: du vill döda dig själv omgående.    2: du vill döda någon annan omgående: 3: du är helt säker på att nu, just i detta ögonblick kommer du att på permanent basis förlora ditt förstånd och bli en grönsak. Har du fördelen att uppleva alla tre vid samma tillfälle bidrar det säkert med ännu en dimension, men jag är dock oftast begränsad till alternativ 2 och 3. Särskilt nummer 2. Vilket inte sällan bidar till konflikter som involverar mig, min cykel och en tredje part (ibland även en fjärde part) som a. cyklar extremt sakta mitt på cykelstigen, b. cyklar i bredd och konverserar med kamrat/fru/kollega utan att hålla uppsikt bakåt, eller c. står först i kön vid trafikljuset, men är mer intresserad av himlen/andra människors förehavanden/ankor än när ljuset slår om till grönt. Och tyvärr har min ringklocka ramlat av så i dessa situationer blir jag oregerlig och mycket verbal. Dylika uppträden har dock inte ägt rum idag, men natten har passerat i vånda. Jag vet inte exakt hur få timmar jag sovit, bara att min bröstkorg suttit fast i ett skruvstäd och min ilska och ledsnad varit oändlig. Så nu väntar jag på att slöjan ska lyfta, för det gör den ju... och så skruvar jag upp volymen och lyssnar på: The Pretty Reckless – My Medicine - Single Version