An ode to romance

foto@ninnouchka

Jag är en hopplös romantiker. Men då menar jag inte den skinande, plastiga och fyrkantiga typen av romantik alá röda rosor, middag med levande ljus och pojke möter flicka. Istället förtrollas jag av det vilda, det oväntade och det komplicerade. Av vindpinade, öde hedar och karga kustlinjer där vågorna piskar mot svart, blänkande sten. Varm choklad med rom framför brasan i knarriga gamla skinnfåtöljer på en engelsk pub. Oväntade möten med förtrollande förtrolighet och gamla dammiga böcker med snirkliga inskriptioner. Så jag kan fantisera om vem som läst och ägt dem tidigare. Mörka små antikvariat som luktar mögel och minnen och som drivs av gamla knarriga gummor och gubbar och ekande, tomma tågstationer i gryningsljuset. Mina ögonblick är inte enkla, eller glansiga, eller odelat vackra. Men det är nog därför de berör mig så djupt. I glansig perfektion finns ingen strävan. No forward movement. Och jag vill ha mer, alltid mer -- än det som syns på ytan.

Glimrande dubbelmoral

foto@ninnouchka

Idag har jag sett hopplöst vackra rosor! Som fått mig att vilja sadla om och bli trädgårdsmästare. Eller iallafall flytta ut på landet. Och sedan var steget inte långt till Henry David Thoreau´s rader:

"I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived."

Och det är ju hopplöst romantiskt förstås. Men sedan kom jag på att den gode Henry (under sin skogsvistelse) dagligen besöktes av en kvinna som tog hand om tvätt och städning samt lagade hans mat. Let´s give him an A for effort though!

After hours

foto@ninnouchka

Det är någonting mycket osvenskt med den första halvtimmen efter stängning. Samstämmigheten ligger som en tät filt över nattklubbsutgångarna och vi sträcker ut armarna och omfamnar varandra och världen. I denna stund ger hjärnan efter totalt för hjärtat och vi formar en enda stor pool av förståelse och värme, av lusta och desperation och av medkänsla och ensamhet.

De sista desperata raggningsförsöken. Tjejen som gråter mot sin kompis axel medan hon upprepar, "men jag älskar honom, men jag älskar honom". Killarna som ger sin taxi till två överförfriskade unga tjejer. Mannen som klappar mig på kinden och säger att livet är svårt. Den främmande killen som skyndar fram mot en kräkande tjej och håller undan hennes hår. Emma som kramar mig och viskar att hon älskar mig. Alla dessa scener är klippta ur samma mall och ofrånkomligen utspelade sig liknande scenarion runt om Sverige i natt. Och på något vis lyckas det vara både sjaskigt och vackert på en och samma gång.

Förtrollande --Kate Bush – Breathing

Jag hade fel!

foto@ninnouchka

Sommaren är långt ifrån över. Märkte jag igår kväll på en uteservering med alla lovelies, vinglas i hand och ljummen vind i håret. Men jag måste ju vara säker --så jag testar ikväll igen!

You talkin´ to me?!

foto@ninnouchka

Vänner! Gå utanför era roller ofta! Så ofta ni kan! Kämpa emot när människor försöker placera dig i fack och även om de skulle lyckas -- det är du som bestämmer om du snällt ska stanna kvar eller om du högljutt ska lämna boxen. Gör tvärtemot! Ifrågasätt! Tillåt inte andra människor att begränsa dig. Be bold. Be beautiful. Skrik, skratta och sluta aldrig utvecklas --aldrig förändras. Vågar du inte? Visa tänderna och fake it till you make it honey!

Patti Smith Group – Rock N Roll Nigger

Vackrast idag!

foto@ninnouchka

Och så får ni blommor också. En bild jag tog efter en ljuvlig utomhusfika bland blommor och blad idag. Ett bevis för att summer is in the air ett litet tag till iallafall!

And Europe will be stunned

foto@ninnouchka

För ett par dagar sedan besökte jag en helt fantastisk utställning på Moderna. Den bestod av fyra kortfilmer som behandlade Israel-Palestina konflikten på ett starkt och effektfullt sätt. Med mycket små medel skildrades det sjuka, men också naturliga i att ärva en konflikt mellan och över generationer. Vi kan nog aldrig förstå hur ordet förrädare kan bli en naturlig del av ett folks språkbruk, men vi har ett ansvar att iallafall försöka. Och att ställa krav. Men mest av allt måste vi börja ta ansvar för det val som FN gjorde 1948. För även Sverige har en del i denna mycket smutsiga byk.

Och lyssna in er på: Roman Andrén – Piranha(The Buffalo Hunt)

Jag frågar mig!

Hur kan 6 månader av ljus bara försvinna, medan lika långt tid av mörker ungefär känns som om det pågår i ett år? Och vi är där nu --i brytpunkten. Augusti redan --nyss var det maj...till och med april...och jag är inte nöjd --jag vill ha mer!

Jag vill ha fler salta bad, mer soldränkt sand mellan tårna och fler fräknar!

foto@ninnouchka

Glass med lakritsströssel, strutar toppade med grädde och sylt, popsicles i artificiellt limegrönt och vildaste cerise och violett. Och mjukglass på andra sidan sundet med en slickepinne instucken som pricken över i:et.

foto@ninnouchka

Skogsvägar i skymningen. Mitt i naturens prunkande färgkavalkad. I en ensamhet som helar och ger perspektiv. Omgiven av skogens förtrollande tystnad som är så full av liv.

foto@ninnouchka

Finaste nygamla djurkompisar som förgyllt min existens på nytt.

foto@ninnouchka

Glittrande sjöar som lockar till picknick med halloumisallad och melon och jordgubbskompott, nattliga bad och rendezvous i soluppgången.

foto@ninnouchka

Och solstinna, gnistrande vackra dagar när vi gick på upptäcktsfärd genom sommarsverige och det var så varmt att luften dallrade.

foto@ninnouchka

Med det sagt (gnällt) så följer dagens låttips: Devendra Banhart – Angelika

Godsaker på en lat söndag

foto@ninnouchka

Och så här blev den. Avnjutes gärna tillsammans med Jussi Björling, Orchestra AVRO Di Hilversum & Frieder Weissmann – La Boheme - Che Gelida Manina (Puccini)

En handfull ögonblick och paj

foto@ninnouchka

Dagens låtval: Joseph Arthur – Honey And The Moon

Möten. Tillfällen som ofta kommer mycket oväntat och som du sedan av olika anledningar bär med dig under en lång tid framöver. När du faktiskt inte bara möter utan också ser en annan människa. De flesta personer vi träffar förblir just det, personer vi träffar/träffat... varken mer eller mindre. Men ibland, när du minst anar, ramlar du raklång över en människa och ett öde som faktiskt berör dig. Jag bär med mig en handfull sådana möten. Inte fler än så. Gemensamt för dem alla är att jag sedan aldrig träffat personen igen. En tjej som jag kom i samspråk med en sen natt när jag själv var strandsatt på Hauptbahnhof i Berlin. En kille jag hamnade bredvid en gång när jag flög mellan Washington till Reykjavik. En f.d kollega som jag egentligen aldrig pratat med förrän vi hamnade vid samma barbord en sen och alkoholstinn natt. Och jag tror det är precis vetskapen om att vi aldrig kommer att ses igen som krävs för att känslan ska bli så förtrolig. Det är rätt häftigt om man tänker efter --att någonstans därute vandrar det omkring en handfull människor som faktiskt vet saker om mig som inte ens mina närmsta vänner har en aning om.

Nu ska jag baka rabarber/hallonpaj! Murr!