Till Partiet

Låt oss ta det säkra före det osäkra. Nu när vi äntligen har möjlighet att ställa allting till rätta. Och kom ihåg. Mona var ju hela tiden ett andrahandsval. För att kunna utmana borgerlighetens radarpar Reinfeldt och Borg och på allvar återerövra titeln som Sveriges enda arbetareparti behöver vi en stark landsfader. Just det, en alfahanne i sina bästa år. Jag menar, det finns ju en anledning till att de fyrtiotvå statsministrar vi haft hitintills i vårt land faktiskt varit män i sin bästa ålder. Historien visar att gråhåriga män med kulmage helt enkelt är bättre lämpade att ta hand om statliga umbäranden. Män och åter män i våra historieböcker. Kung som despot. Vem orkar läsa om kvinnornas umbäranden med tvätt och dylikt. Det är ju inte särkskilt glamoröst eller spännande. Och sedan gör ju kvinnors röstfrekvens att de verkar så hysteriska för det mesta. Så var det ju när Margareta Krook läste Nyårsklockorna. Hon var alldeles för ljusröstad. Hjärnan stänger liksom ner. Och så kan vi ju inte ha det i debatten med borgerligheten. Bättre då att vår landsfader grymtar lite och sedan vänder ryggen åt sin motståndare. Eller säger till henne att hon lagt på sig, (det verkar ju som om Maud Olofsson kommer att stanna kvar som partiledare). Sedan är kvinnor så upptagna. Med barnafödande och att sminka sig och pynta och sådant. Mona tränade visst också, tror jag. Riktiga landsfäder prisar och underhåller sin kulmage, de går inte på gym. Och så pratar kvinnor så förskräckligt mycket överlag, tycker jag. Det är nästan som om de låter munnen gå för att höra sin egen röst. De bryr sig liksom inte om vem som faktiskt lyssnar. Ett sådant beteende har verkligen ingen plats i politiken. Här säger vi vad vi menar och sedan tiger vi still. Men jag menar förstås inte att Mona var sådan. Absolut inte, jag stod bakom partiets val. Litegrann i alla fall. För hon var bra, men lite vek. Det märkte man ju när det brann i knutarna. Men säkert bra på att baka och laga mat. Det är ju kvinnorna. Fast inte på restaurang då. Inte finmaten – den lämnar man bäst åt de riktiga karlarna. Sommargrillningen också. Det kan ju vara lite farligt det där – med tänger och tändvätska. Det vekare könet måste ju skyddas. Men det är en annan fråga. Nu handlar det om Sveriges och Partiets framtid. Östros eller Österberg – vilken alfahanne väljer vi?

Bästa hälsningar, Knut-Gösta Jönsson