Made it!

Tjohooo, arbetsveckan from hell är nästan över! Så idag tänker jag köpa färgsprakande blomsterkvastar, korka upp champagnen och fira att skiten gick vägen. Medan jag lyssnar på: Phosphorescent – The Mermaid Parade

Bortom normen

Nej gubbcreep, jag är inte vad du är van vid. Min dröm är inte x-antal knoddar och ett perfekt hem som jag kan fylla med moderlig omvårdnad. "Hallå på dig, jag är den nya tiden!" Där vi gör saker för att vi väljer att göra dem, oavhängigt genus och där sådana som du inte får plats. "Så gå och dö nu är du snäll." Du som inte kan förstå att jag inte flyger upp som skjuten ur en kanon varje gång ett spädbarn befinner sig i min närhet. Du som tycker att kvinnan per definition är ohämmat omhändertagande och en sann projektledare i anden. Det känns som om jag upprepar mig, som om jag skrivit detta inlägget triljonertusenmiljontals gånger -- både i huvudet och i textform -- men jag blir så förbannat frustrerad. Över att inte bedömas som människa utan snävt placeras i fack oberoende av vad jag gör. Av stenåldersgubbar som passerade bäst före datum år 1970. Fatta, jag är ett Ego! Jag sätter självförverkligande och karriär framför familjebildning. I ledarskapsfrågor är jag hård som flinta och jag är inte särskilt diplomatisk. Jag tjänar mer pengar än du och du, det finns inte ett skit du kan göra åt det! Så kravla tillbaka under din sten nu ditt äckel -- jag har en värld att ta över.

Pascal – Orkanen närmar sig

Insomnia

I natt fick jag hjärtinfarkt. Trodde jag. Jag försökte fröjda mig med tanken att jag iallafall inte behövde gå till jobbet då. Men det funkade inte riktigt. Av någon anledning. Kanske för att saker och ting inte är så hemska -- när jag väl tänker efter. Iallafall inte tillräckligt hemska för att jag ska få hjärtinfarkt. Det känns tryggt.

Utmattad in i märgen

Det är ett under att jag höll så här länge. Med tanke på vad jag har emot mig. Och hur aktivt detta har arbetat. Nu när han äntligen är här är jag så rasande trött att jag vill lägga mig ner och kapitulera. Tack, men nej tack. Jag orkar inte mer. Men det måste jag ju. Trots att jag är trött så in i döden, skakad i grunden och risken att jag ska bryta ihop i tårar är överhängande och ständig. Fast det är ju inte farligt förstås. Att må så här. Det går ju över. Så jag lämnar över åt maktmannen nu. Försöker samla kraft och ignorera det enorma ansvaret. Som skrämmer vettet ur mig. Men jag är inte längre ensam. Det är huvudsaken.

D for democracy

Usama är död. "Rot in hell bin Laden" skallar över hustaken. Och amerikanerna firar på gator och torg. Ordern uppifrån var shoot to kill. Såklart. Självklart. Så demokratiskt. Med Guantanamobasen i åtanke  - vem behöver en rättegång.  I nationen som kallar sig "the (inte a) beacon of  democracy".

Timbuktu – Dödsdansen

Jävlar, det är redan morgon...

Jag borde gå och lägga mig....som gott folk gör. Men jag är nyss hemkommen och full av minnen. Så jag följer med dig hem i kväll, för jag vill inte vara själv. Och det var precis som vanligt, undrar om det kommer att kännas annorlunda i morgon. För nu känns det helt rätt. Valet. Du såklart. Inte han med den vackra hållningen. Eller han med den sorgsna själen. Som jag gillade som bäst. Utan du.... Du som är värd att dö för. Du som är den vackraste jag vet. Den finaste. Din dans. Ditt tal. Dina tankar. Så rättrådig. Så ung men så gammal. Äldst. På något sätt. Jag kände ingenting. Ingenting. Desto mer när jag såg henne i eftermiddag. Som jag aldrig riktigt tappat. Som jag förlorat, men som alltid stannat kvar. Saknad. Alltid. Valsat runt. Sett. Lett. Som vi var. Så små. Alltid tillsammans. Och jag ville vara du. "Don't be a stranger", vilken jävla klyscha! Men jag tror dig. Eftersom vi delat precis allt. Bugg, Shake, Jenka, Calippo, Diggilo Diggiley, Refreshers, Thomas och Håkan. Vem är de idag? Vem är du idag? Låt mig veta. Jag saknar dig!

Sådana där nätter...

"Åh nej, hur ser du mig
Jag måste rota i väskan efter mod
Jag är så hög, jag kunde dö
För jag kan göra det som ingen gjort, som ingen gjort"

Veronica Maggio – Mitt hjärta blöder

Igår

Jag har sett makten. Den var inget charmtroll. Den behövde inte prata för att höra sin egen röst. Den var så klart lysande och helt självklar. Hård som flinta, men empatisk och med en känsla för rättvisa och godhet. Men också ganska ensam. Eftersom alla agnar skingrades för vinden när den trädde in. Tupparna sökte skydd i grupptillhörigheten, i vanan. När alla stora ord föll platta och tomheten fylldes. Av en enda människa. Så stor i anden att jag nästan började gråta. När han plötsligt stod där framför mig, sträckte fram handen och sa: "Jag har hört så mycket om dig." År av erfarenhet på nacken. Och jag kläckte ur mig något töntigt skämt. Sådär liksom. Som jag ju gör. Och såg på medan alla ögon i rummet centrerades vid en enda punkt. Hur de i hemlighet avundsjukt svärmade men valde att inte våga. Som på skolgården. Fast inte precis. Kom jag på när jag tänkt: Herregud, kommer vi aldrig längre än lekhagen? För jag mindes varför. A matter of respect. På gränsen till rädsla. Han som stod framför mig var länge Malmös mäktigaste man. När jag skakade hans hand försod jag varför. Sedan hängde vi. Maktmannen och jag. För att hon som blivit min mentor, som jag har allt att tacka för, sagt de allra vackraste saker om mig. Som den stolta läraren hon är. Medan avundsjuka, nyfikna och småaktiga blickar följde oss och huvuden vändes.

Det här kommer att bli bra. Riktigt bra.

My drug of choice

Herrejösses, idag mötte jag min match. Ett businessmöte med en dialog som mer hade karaktären av slapstick än affärer. Någon som talar som jag. Med samma ironi och utan att tänka. Rakt på, pang på. Förbannat provocerande -- javisst. Tråkigt -- aldrig. Och jag går igång såklart. När någon för en gångs skull talar mitt språk. Vill tala mera och längre --tiden går för fort, räcker inte till. Nej, gå inte ännu, inspirera mera. Lär mig, hör mig, se mig. Mera. Adrenalin! Nu när mötet är över snurrar det i huvudet av alla bollar som kastats runt. Alla idéer, alla "what ifs". Precis som alltid. Jag rör mig snabbare. Springer mera än går. Talar korthugget -- processen i huvudet tar all min kraft. Andningen är ytlig, energinivån hög i ett kreativt vacuum där allt är möjligt. Jag skriver mail i rasande tempo. Ringer samtal på samtal medan hjärnan är någon helt annanstans. Långt borta på en förtrollad plats där min vision är förverkligad. Allt är vackrare och bättre, förändrat i grunden. Sedan kommer jag ner. Sakta först och sedan allt snabbare. Tillslut är jag tillbaka på min kontorsstol igen. I det passiva lugnet bortom kicken. Fast inte på ruta ett. Snarare är det ett fall från tio till tre. Vilket är helt ok. Men tomt.

This is personal

Du gjorde min värld så mycket större. Därför fick du ett liv. (Av två.) Du var min Tempest. With a medieval theme. Blixtrande intelligens och kraftfulla neuroser på gränsen till Gökboet. Du vet att det inte är bra att låsa in saker va? Jag sa nog det några gånger. För mycket. "You have to be kind", fick jag tillbaka. Men du, jag visste faktiskt inte hur. Iallafall inte med dig. Men du inspirerade mig. Fascinerande och irriterande på samma gång. Narcissistisk och argumentativ. "Who needs a lawyer when they have T". Det är först nu jag kan skriva om dig. Länge var det helt tomt, men nu bubblar det över. Jag hoppas du förlåtit mig.

Denna var inte vår. Men den var nära hela den långa våren vi längtade - The Tragically Hip – Scared