Vinternätter

Det var den där vintern. När jag vandrade planlöst gata upp och gata ner. Och andedräkten stod som rök i luften. Jag såg på när isarna lossades och frös fast igen. När marken barlades efter månader av frost och snö, bara för att vara snötäckt igen nästa morgon. Stan var öde och mina knastrande fotsteg ekade ensamt i en värld stöpt i flytande kristall. Under en decemberhimmel som var så mörk och djup att det kändes som om jag skulle drunkna. Jag drevs ut. Det var så svårt att andas annars. Kilometer efter kilometer i det tysta månlandskapet. Med öppna ögon, men allt jag såg var dig. Där började allt på något sätt. Och sedan blev det liksom inte normalt igen.

No doubt

Helvetesjävlaskit vilken dag detta kommer att bli! Och ja, jag vet att ett sådant uttalade på morgonkvisten har en tendens att bli självuppfyllande. Men ibland så vet man liksom. Som idag. Det finns inte så mycket att göra åt saken.

Integritet

 Exakt hur cool kan man bli på en skala? Svar: se nedan.

 
Robyn – Don't Fucking Tell Me What To Do

Personlig mognad

Ibland tycker jag att jag är alldeles för pretentiös och djupsinnig. Idag är inte en sådan dag.

Utbytta sms

Jag: Jag kan roa dig med att det är ett vanvettigt flebbande på Vattenskallen.
Honey: Vattenskallen med grisögat!
Jag: Nej, GRISÖGGAT!!!
Honey: Grisöggat?
Jag: Ja, och Hitlerkogråsubba och sånt...

Åh, jag har alldeles för mycket energi. Nu ska jag ut och springa en mil!

Chilly, so chilly...

Ibland vill det sig inte. Som inatt. Jag är van vid stjärnor. Jag är van vid explosioner. Inatt var det så tyst. Händelsefattigt. Vet inte varför, men min färg var borta. Mattad. Mättad. En blahablaha kväll. Jag drack alldeles för många daiquiries och fantiserade om att jag var Hemingway. Och bodde på Kuba. Fast sedan tittade jag upp och fann mig omsvärmad av rutiga skjortor. Och pojkar som ville göra film. "Nehej, inte på Kuba." Ännu en Daiquiri -- jag kommer ändå att vara matt i lacken i morgon. Kan jag ha en vackrare lägenhet? Kan jag ha ett vackrare liv? Och ändå ingenting. Men allt. Jag vet att jag är irriterande. Jag vet att ni väntar. Men jag kan inte. Just nu iallafall. Snart är gryningen här. Det börjar ljusna i öster. Och jag är inte Hemingway. Jag är inte Charlotte Brontë eller Leo Tolstoy. Men det är ok. "Because tomorrow is another day." After all.

Andreas Mattsson – Parklands

Made it!

Tjohooo, arbetsveckan from hell är nästan över! Så idag tänker jag köpa färgsprakande blomsterkvastar, korka upp champagnen och fira att skiten gick vägen. Medan jag lyssnar på: Phosphorescent – The Mermaid Parade

Bortom normen

Nej gubbcreep, jag är inte vad du är van vid. Min dröm är inte x-antal knoddar och ett perfekt hem som jag kan fylla med moderlig omvårdnad. "Hallå på dig, jag är den nya tiden!" Där vi gör saker för att vi väljer att göra dem, oavhängigt genus och där sådana som du inte får plats. "Så gå och dö nu är du snäll." Du som inte kan förstå att jag inte flyger upp som skjuten ur en kanon varje gång ett spädbarn befinner sig i min närhet. Du som tycker att kvinnan per definition är ohämmat omhändertagande och en sann projektledare i anden. Det känns som om jag upprepar mig, som om jag skrivit detta inlägget triljonertusenmiljontals gånger -- både i huvudet och i textform -- men jag blir så förbannat frustrerad. Över att inte bedömas som människa utan snävt placeras i fack oberoende av vad jag gör. Av stenåldersgubbar som passerade bäst före datum år 1970. Fatta, jag är ett Ego! Jag sätter självförverkligande och karriär framför familjebildning. I ledarskapsfrågor är jag hård som flinta och jag är inte särskilt diplomatisk. Jag tjänar mer pengar än du och du, det finns inte ett skit du kan göra åt det! Så kravla tillbaka under din sten nu ditt äckel -- jag har en värld att ta över.

Pascal – Orkanen närmar sig

Insomnia

I natt fick jag hjärtinfarkt. Trodde jag. Jag försökte fröjda mig med tanken att jag iallafall inte behövde gå till jobbet då. Men det funkade inte riktigt. Av någon anledning. Kanske för att saker och ting inte är så hemska -- när jag väl tänker efter. Iallafall inte tillräckligt hemska för att jag ska få hjärtinfarkt. Det känns tryggt.

Utmattad in i märgen

Det är ett under att jag höll så här länge. Med tanke på vad jag har emot mig. Och hur aktivt detta har arbetat. Nu när han äntligen är här är jag så rasande trött att jag vill lägga mig ner och kapitulera. Tack, men nej tack. Jag orkar inte mer. Men det måste jag ju. Trots att jag är trött så in i döden, skakad i grunden och risken att jag ska bryta ihop i tårar är överhängande och ständig. Fast det är ju inte farligt förstås. Att må så här. Det går ju över. Så jag lämnar över åt maktmannen nu. Försöker samla kraft och ignorera det enorma ansvaret. Som skrämmer vettet ur mig. Men jag är inte längre ensam. Det är huvudsaken.

D for democracy

Usama är död. "Rot in hell bin Laden" skallar över hustaken. Och amerikanerna firar på gator och torg. Ordern uppifrån var shoot to kill. Såklart. Självklart. Så demokratiskt. Med Guantanamobasen i åtanke  - vem behöver en rättegång.  I nationen som kallar sig "the (inte a) beacon of  democracy".

Timbuktu – Dödsdansen