A thousand and one reasons

Du har rätt, vet du. Jag vet inte hur du vet, men du gör det. Jag gissar att du är precis lika intuitiv som jag. För någonting annat håller på att komma emellan. Och då väljer du såklart att flippa ut totalt. It´s just your way. Jag tror att du är ovan. Så ovan vid att någon annan håller i trådarna. Det är därför du jagar mig om och om igen. På de mest underliga tider. I fyra månader har jag kunnat sätta klockan efter dina samtal. På dag och tid. Nu är du totalt oberäknelig. Du ringer när du brukar, men hör också av dig vid tidpunkter när jag är ovan att behöva hantera dig. Du frågar saker jag är ovan att svara på (när det gäller dig), du vill att vi ska resa till andra städer, du vill att vi ska laga mat och se borta med vinden, men samtidigt är du är hård som flinta (pansaret är tillbaka och den lilla glipan där jag smet in är stängd). Varje gång jag säger: "No, I´m busy", tänker jag: "Det där var nog sista gången". Men så plingar telefonen till igen, (du skriver sms -- du skriver aldrig sms!) och du är på andra sidan. Jag svarar någonting förstrött och tänker i andra banor ganska direkt efteråt. Men så plingar det till igen och igen. Du skrämmer mig inte. Jag skulle aldrig kunna vara rädd för dig, men jag undrar -- hur du vet. Hur du visste redan i helgen. Innan jag ens riktigt visste själv. Jag är inte en person som tror på det övernaturliga, men det har hela tiden varit någonting mycket annorlunda med denna romans. Hur jag vandrade in, (på ett ställe som jag hatar), hur du sa saker som i min bok förtjänade tiotusen örfilar, men i slutändan tog jag emot ett glas vin (jag som alltid, alltid betalar för mig själv) och sedan gav jag dig mitt telefonnummer. Hela den rafflande sommaren. Allt som flimrat förbi mellan raderna -- för egentligen behövde vi aldrig några ord. Sedan konflikt, hårdhet och frånvaro. Men hela tiden kände jag dig. Jag kunde hålla på att sortera min tvätt utan en tanke på någonting för att plötsligt behöva stappla baklänges och föra handen till hjärttrakten. Din närvaro var så stark att jag golvades. Vi har alltid haft en nästan kuslig, telepatisk kommunikation. Därför vet jag precis vad som händer i dig nu. Du är tung. Du är arg. För det är alltid den vägen du väljer. Det är en av anledningarna att jag inte kan stanna.

Men det finns tusen andra.

Thank god for silent mode

On a sunday? Really Gallagher! Fuck off!

Idjott!

Din jävla idiot! Det är precis som om du känner på dig att jag är på gång. Som om du vet att nu är det dax att hålla dig undan. Men du, det spelar ingen som helst roll, I´m done here. Och på torsdag (din vanliga hälsningsdag) är det för sent. Då finns det annat som tar min tid och jag kommer inte att svara. Vilket betyder att du kommer att fortsätta ringa, jag kommer att fortsätta att inte svara och i slutändan kommer det vi hade att vara nedsolkat och fult. Och jag kommer att vara ännu en bitch på din Europakarta -- just precis det jag ville undvika. But that´s life I guess. Valet är hur som helst inte mitt. Du har mage att ringa och i anklagande ordalag fråga om jag var ute igår. (Bara för att jag inte svarade på dina nattliga sms.) Att säga: "Give my best to him", när jag är upptagen med att gå på bio med en vän (som råkar vara väldigt mycket tjej). Jag tackar försynen att jag var där jag var i fredags, så att jag fick svart på vitt på hur idiotiskt du beter dig. Jag säger fortfarande good luck och all the best. Men det griper till lite i magen när jag gör det.

När du kommer tillbaka är det för sent, alltför sent.

Rädsla

Och så det enda jag kan lyssna på när det viner i mig. Som just precis nu.

Ulf Lundell – Hon Måste Va En Kristen Kommunist

Butterfly mode

Så har fjällen plötsligt fallit. Och bara sådär är det inte längre svårt att inte svara när du ringer. Det sker per automatik. För hjärtat klappar inte längre när jag ser på dig. Jag vet inte varför. Men jag tror att det mesta har sin tid. Och denna var din. Den håller på att rinna ut i sanden. Jag hoppas att du är på samma blad. Så att detta inte behöver göra alltför ont. Så att våra minnen kan förbli sprakande, brännande, guldkantade. För du har hjälpt mig spränga mig ut ur den gråa puppan där jag inte fick någon luft. Mina nya färgstarka, glittrande vingar är inte helt torra ännu och jag är lite vinglig, men för varje dag som går flyger jag ännu lite högre, ännu lite längre. Jag ser dig där nere. Hur du blir mindre och mindre i natten. Snart är jag för högt upp för att komma tillbaka ner igen.

God morgon kvälla

Ok. Jag är vaken nu. Och klockan är nästan sex. Bra där Nina! Igår fick jag bevittna ännu en tuppfight (ja, Irish var såklart inblandad), jag fick världens finaste komplimang ("du är en intressant människa"), och så fick jag bli skrikig och enerverande plakatfull. Idag känner jag mig som ett mycket blekt lakan och jag kan inte riktigt förstå hur jag ska orka ta mig ut och runt till den där festen ikväll. Nu ska jag äntligen tvätta bort gårdagens smink, fylla tvättmaskinen till bredden och dricka dagens första kopp kaffe.

Jacques Brel – Ne Me Quitte Pas - Ré-enregistrement 1972

Friday fantastic!

Åh, fredag! Och jag är totalt utarbetad efter att ha blivit utskälld av diverse eftersom jag i blixtrande hast tvingades byta konferensdatum. Helt plötsligt blev jag fem år, putade med läppen och ville skrika: "Men det är inte mitt fel. Jag kan inte hjälpa det!" Fast det gjorde jag förstås inte (utom till kollegorna). Istället var jag proffsig och effektiv. Gladlynt och mild, och tog emot klagomålen med en hjälpande vänlig hand. Men inuti bets jag såklart en smula. Tydligen kan jag när jag vill. Det känns tryggt att veta. Och nu vill jag bara däcka i sängen. Under filten som jag fått av kommunledningen. Fast vad vore en fredag utan AW? Svar: Ingen fredag alls. Det blir inget flaxande inpå sena timmen inatt dock. Snarare lite lugn och stillsam samvaro i en fönsterkarm ut mot gambianrondellen. Och lite häng med den mest komplicerade, men absolut sötaste irländaren i mannaminne. Tjusningen i att bjuda på te och munhuggas är verkligen förbannat underskattad.

Robyn – Don't Fucking Tell Me What To Do

Diamond

Ibland undrar jag hur djupt jag har gått. Inte vad du tänker -- I could care less, men vad känner du? Eftersom du inte talar är det omöjligt att veta. Men jag kan gissa. I fredags kväll, när du kom in i min lägenhet och tog tag i mig precis innanför dörren. Såg mig i ögonen i en evighet och höll mig så tätt, tätt intill ännu längre. Sedan förföljde du mig ut i köket utan att släppa taget. Jag släpade runt på dig medan jag försökte göra te och när det äntligen var klart damp du ner i min fåtölj och drog mig med dig med orden: "You have to hug me now". På många sätt hade mitt liv varit bättre utan dig. Mina kära men hatade Marlboro lights hade kunna flyga åt pipsvängen, mina helger kunde spenderats med att leva som jag borde efter att ha lämnat en lång relation -- som singel. Mina dörrar hade fått vara ifred och mina grannar hade åtminstone fått en lugn stund under helgerna. Men jag är trött på beige. Jag är trött på vintervitt och ljusgrått. Jag vill ha karmosinrött och lysande orange. Azurblått och gnistrande violett. Så, du får vara min soluppgång ett tag framöver. Trots att alla kort är osäkra med dig (förutom att du hör av dig och att jag inte gör det). Och trots att jag aldrig vet om och när jag ska behöva gå.

Ben Howard – Diamonds

The danger of being a romantic

Är att jag kanske inte alltid ser så klart. Och att jag lätt blir kär i känslan av att vara förälskad, istället för objektet jag tror att jag är förälskad i. Eller så är jag bara ganska förvirrad just nu -- med fyra män som upptar merparten av tiden i mitt huvud (fast jag lämnar dem hemma när jag går till jobbet). Såklart finns det en som får större volym än de andra. Han har bär skjortor med knapparna uppknäppta ner till naveln (upptäckte jag när min kära väninna skickade över bilderna från festen i lördags), näbbskor med spänne (även kallade italienare) och har ett mycket glesnande hårfäste. Nu är jag lite elak det vet jag, but I have very conflicted feelings about this man. För jag kan inte rå för att jag frågar mig själv ibland: Varför Nina, varför? Och sedan sitter jag i min korgstol i några minuter och känner mig dum som ett spån. För helt ärligt, jag har faktiskt ingen aning.

Men det är ok det med.

Unexpected

Inatt drömde jag om dig. Vi vandrade hand i hand längs med vattenbrynet på en strand. Det var kulen höst och allt var grått. När jag vaknade med ett ryck kände jag en intensiv smärta över att ha förlorat dig. Sedan upptäckte jag att mitt huvud vilade på din bröstkorg.