Sover du?

Någon mer än jag som reagerat på att det "enda arbetarpartiets" landsfader (aka stora, självgoda Mårran)

blir mer och mer lik en annan storväxt landsfader (vad får du om du korsar en uggla och en vetebulle?) för varje sekund?

Och ja, jag är medveten om att jag är basal som skämtar om deras något korpulenta kroppsform, men frånsett breda höfter så har de även andra gemensamma nämnare. Båda har hybris och är flitiga användare av härskarteknik. I fråga om penningar så uppvisar de slående likheter med både Joakim von Anka och Il Dulce: "en god affär för mig är en god affär för mitt rike!" (den ene ger sig själv en rejäl skattesänkning och ser till att den kvinnliga, polska städhjälpen betalas av dig och mig och den andra köper herrgård och tjänar storkovan på sina konsultjobb). Och båda älskar att klappa både Mona Sahlin och oss andra på huvudet. Stora Mårran tar det dock ett steg längre och dubbar oss till "det sovande folket". Och faktiskt, för en gångs skull måste jag hålla med honom. För jag förstår ingenting. Vad är det som händer? Hur svenska folket kan vilja ha fyra år till med stora, självbelåtna Mårran och hans gäng? Är det skatterna som förför? Anders Borgs manliga hästsvans? Retoriken? Den feta a-kasseavgiften? Missförstå mig rätt. Det är ju jättebra att sjuksköterskorna/poliserna/lärarna fått 300 mer i plånboken varje månad. Vad jag inte fattar är hur man kan nöja sig med den småsmulan när herr (ja, det är tyvärr fortfarande oftast en snopp) VD håvar in 2000. Men jag kanske helt enkelt är alltför dålig i matte för att få ekvationen att gå ihop.

Matt i lacken

Slut som artist. Måste ladda. Batterierna. Men fan, det är ju måndag, inte fredag. Och i morgon har jag tusen saker att göra. Vill inte. Så jag surar ikväll. Och dricker te på chokladmynta. Fast jag har införskaffat stora glänsande tygstycken i glada färger. Som ska bli klockade kjolar och klänningar som matchar regnbågen. Och jag ser fram emot resor. Till vackraste Ryssland och ett varmt och kryddigt Vietnam, men kanske allra mest snart, till ett höstsprakande Madrid. Fast först måste jag jobba mig lite sönder och samman. Och trilla ihop över alla siffror då och då. Som ikväll. Men i morgon är jag såklart avdammad igen.

Yann Tiersen – Comptine D'un Autre Été, L'après-Midi

Höstguld

Idag har jag äntligen varit glad för att hösten är här. För att rabatterna är fulla med stolta, färgsprakande höstblommor och att träden börjar skifta i rött och guld. Efter sommarens hetsiga hetta och solsken är det som om både folk och fä andas ut och kommer till ro för en stund.

På morgonen är luften frisk som en daggdroppe och att andas är som att dricka från en uppfriskande, kristallklar bergskälla. Dagarna kräver ännu inte alltför mycket kläder och även om kvällarna blivit kortare så är de fortfarande nordiskt långa och ljusa.

Jorden samlar sig i en allra sista kraftansträngning och överallt möter jag ett överdåd av färg och form och dofter. Det är lite som om den vet att detta är sista chansen för året. Det är nu eller aldrig. Allt eller inget. Snart återstår bara att vila.

Så trädens grenar dignar av frukt. Blåa och lila plommon som ligger tunga i handflatan. Söta, med en smak av svunnen sommar. Syrliga, friska äpplen som går från ljusgult till djupaste rött och saftiga, gulgröna päron som rodnar lätt där solen kommit åt.  

Jag känner hur hela jag andas ut. Länge. Kastar av mig sommaren som varit och tar sats. Sedan snörar jag på mig mina allra gladaste och finaste Converse och ger mig ut för att jaga nya mål och nya höjder.

Ett styck husmor

Yes, idag är det mulet med regntunga skyar! Det betyder att jag kan stanna inne utan att få dåligt samvete. Dutta med mina kryddor (som fortfarande lever highlife!) i fönsterkarmen och lyssna på Billie Holiday – Georgia On My Mind, medan jag matar min allra första surdeg. Jag känner mig lite som en kemist när jag rör och häller i och väntar på att den ska börja bubbla och fräsa. Vad jag förstår så är det lite av en konst att få igång en surdeg. Fast å andra sidan blir behållningen så mycket större när du faktiskt lyckas. Muy exciting!

Koka den godaste sylten i mannaminne. På sommarmogna jordgubbar som vi plockade i gassande sol och sommarljus som gjorde allting genomskinligt. Ståndaktiga, sura och spröda rabarber från farmors trädgårdsland ska också i och en styck doftande vaniljstång. Sylt är enklast i världen att göra och så vansinnigt tacksamt eftersom det är praktiskt taget omöjligt att misslyckas. I med allting i en kastrull. Låt koka upp och voila --sommar på burk!

Baka ska jag också göra. Det allra bästa brödet. Som blir extra matigt med keso. Och jag blandar friskt ner pumpakärnor, linfrön, vetegroddar, kruskakli, rågflingor, havregryn och solrosfrön efter behag. Ibland tranbär också. Grundreceptet har jag hittat hos underbaraclara och sedan modifierat.

50 g jäst, som rörs ut i 2 tsk salt. Sedan tillsätts 5dl fingervarmt vatten och därefter 150g keso. Rör i 6 dl vetemjöl och ett par dl rågmjöl. Därefter är det fri lejd att kasta i vad du råkar ha hemma. Brödet gräddas i nedre delen av ugnen på 200 grader i ca 20-30 minuter.

Tänk om...

jag kunde måla precis lika bräckligt och förtrollande som Dalí

eller skriva texter som den här

"It's still a beautiful night," he said. He lay down on the ground. "Climb on," he said. "Let's go for a ride." The moon lit up the whole yard and William, white beneath me. I folded my robe and tucked it under his head. Tiny leaves shook loose, bronze snow floating down upon us, sticking gently in my hair and his, until we were almost covered. (Amy Bloom --Where the god of love hangs out)

Eller om jag kunde dansa som en prima ballerina

förändra världen och hur människor ser den

eller skriva en sång som är poesi. Som lyckas fånga essensen av livet och som är så vacker att jag får gåshud.

"There's four new colors in the rainbow
An old man's taking polaroids
But all he captures is endless rain, endless rain
He say's listen, takes my head and puts my ear to his
And I swear I can hear the sea
Sometimes, when I look in your eyes I can see your soul" James – Sometimes

If I were a song...

Jag har drabbats av tillfällig hybris så: Timbuk 3 – The Future's So Bright, I Gotta Wear Shades 

Och så kan jag och Jan Björklund bilda klubb också...

(Kanske läge att fundera på namnbyte. Hur låter narcissistbloggen?)

Detta kan bli hur bra som helst!

Hollywoods i särklass vackraste man i en romantisk komedi som verkar ha både hjärta och hjärna, samt den fantastiska Anne Hathaway och INXS. Åh, jag längtar!                              

Non-smoking smoker

I ungefär ett år har jag varit ickerökare nu. Att kasta pinnarna var något av det bästa jag gjort. Som att bli fri från ett slaveri. Men åh vad jag saknar det ibland. Den heta, lite dekadenta känslan när jag drar in röken i lungorna. Glamoröst 40-tal med drottningen Betty Davies och svartvita filmer på mörka små biografer. Whiskey i rökfärgade glas på gamla, slitna blueshak och månskensbad i sommarvarmt hav. Stranden, alltid stranden, med boombox, flaskor med ljummet vitt vin och Marlboro lights 100. Och den gången vi stannade uppe hela natten bara för att vi kunde.

Jacques Higelin – Cigarette

Glada kryddträdgården

De lever! Nu har det gått en vecka och min fantastiskt väldoftande lilla kryddträdgård frodas fortfarande. Efter att under de senaste sex månaderna tagit död på inte mindre än tre timjanplantor, en oregano, en salvia och en mynta så var mitt "gröna finger" självförtroende helt nedkört i botten. Jag övervägde att hålla mig till torkade kryddor i fortsättningen, men obstinat som jag är vägrade jag ge upp. Och se här, äntligen två små rackare som gillar min fönsterkarm. Oreganon blommar till och med. Om de är lika glada nästa helg tror jag att jag ska utöka familjen med en chokladmynta också. Tänk er en kopp kvällste på de bladen!

Framåt marsch!

Idag har varit i sådan där dag. En dag när allting liksom fallit på plats, fast ingenting egentligen förändrats utom att jag upptäckt glädjen och kraften i att "my lord, jag klarar det här!" Jag klarar av alla höga krav. Jag klarar av att ses som förändringens elixir, som medicinen för åkomman och som svaret på den svåra gåtan. Jag lever redan upp till varenda en av förväntningarna, jag har bara varit tvungen att kämpa för att upptäcka det själv. Det känns i hela kroppen att jag äntligen, efter mycket letande, har hittat hem. Att jag är på rätt väg och att jag kommer att vara lysande. Så känner jag förstås en djup tacksamhet. Att de finaste gråhåriga herrarna ser det som självklart att verbalisera min betydelse i alla riktningar. Att jag öppet framhålls som hoppet, steget i en ny riktning och utvecklingen. Och så är jag är glad att jag är jag och att jag lyckades ta mig hit trots allt. Ta mig igenom, slå mig igenom, kämpa mig igenom alla tvivel och all självkritik, förbi alla som förmedlade en känsla av "det klarar du inte" och "vem tror du att du är?" Genom pressande tystnad, osäkerhet och en starkt härskande Jantelag som outtalat förmedlar att alla ska falla in ledet. 
Jag om någon vet att det är svårt att välja någonting annat. Att gå i motsatt riktning. Att göra saker för att du faktiskt vill göra dem och inte för att det förväntas av dig. Men kom ihåg en sak när du står vid ditt vägval. Om du väljer att huka inför din egen rädsla så får du ett liv som står helt still. Är du rädd? Visa tänderna och framåt marsch!

Edith Piaf – Non, Je Ne Regrette Rien