I dag hittade jag henne plötsligt igen. Efter alla dessa månader av kaos och tristess och tårar såg jag henne glittra och glimma bara sådär. Det var så länge sedan sist -- mer än tolv månader tror jag. Men, medan jag hörde mina klackar smattra mot asfalten blev ryggen plötsligt rakare och hakan höjdes med ens någon centimeter. Och jag förstod att jag inte behöver stå ut med någonting, att valet är mitt och alltid varit mitt. Jag kan gå vidare in i framtiden. Med högburet huvud och en blick som är stadigt riktad framåt. Jag har det valet. Jag har bara glömt det: tappat, förlorat. Mig. Någonstans på vägen. Jag tänker inte göra det igen. Aldrig igen.
Och ännu en gång: (det var så länge sedan sist) Joss Stone – Newborn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar