Du har nya vänner nu. Jag vet inte längre vilka de är och det finns en sorg i den tanken. Vi var aldrig riktigt meningen och jag tror du visste det också. Jag hoppas du förlåter mig en dag. Och att du förstår att när jag ser tillbaka så känner jag din hand i min. Vi leker tafatt mellan gångarna på ICA och du tycker nog att jag är lite galen när jag gömmer mig bland sylten. Sedan går vi hem och jag gör mig upptagen med surdegsbröd och lakritsglass för att glömma att jag är helt, helt tom. Vi vandrar gatorna upp och ner till havet, med vind i håret, och du är en sommarpojke med gyllene hud och de vackraste fötter jag någonsin sett. Och jag tänker inte: så här vill jag det ska vara i hundra år. Och jag tänker inte: jag är så lycklig. Men sedan, på sjukhusbädden där jag ska spendera natten efter att doktorn skurit sitt. Du lägger dig tätt intill på den smala, smala sängen och vi är där, mitt i allt det vita, precis som två barn som bara har varandra i hela världen. Och jag tänker: jag älskade dig verkligen. Men ibland är kärleken inte tillräcklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar