Trolleri i regnet

Du tar mina händer över bordet. Och håller kvar dem. Över indisk dal och naanbröd. Sedan blev det såklart inte riktigt som jag tänkt mig. Så det är nog bara att löpa linan ut. Trots alla men och what ifs. För när jag ser in i dina ögon är det som att komma hem, fast ändå inte. Du är främmande, men på samma gång min vardag -- allt det som jag känner och vet. Ditt leende när jag ställer ännu en svår fråga, glimten i dina ögon när jag har så mycket spring i benen att jag inte kan stå still, skrattrynkorna som djupnar när jag ännu en gång ifrågasätter dina sanningar. Vi möts i kaoset och lugnet, kylan och värmen, Malmövinden och stillheten, i denna ljumma indiansommar som ramlat över oss. Jag kan inte säga nej och inte heller ja. Så jag släpper kontrollen och lämnar dig med ett kanske. Och inga löften.

Emil Jensen – Så får du mig ändå

Pretty, pretty machoboy

Jag kan inte sluta tänka. Jag kan inte sluta googla. Racingbilar. Gröna öar. Wing men. Because of you. Jag är glad att du inte är här. För du får mig att tappa fotfästet. Och jag behöver stå upprätt nu. När du kommer tillbaka har jag väggar klädda i lingon och solsken. Mitt i stan, bara mina. Men du, kom gärna förbi. Fast du komplicerar saker. Genom att bara vara. För jag har aldrig träffat dig förut. Du finns bara i en enda upplaga och det är därför jag tänker. Det förstår du va? Att det handlar om din kärna. Och min. Tillsammans. Fast vi är en urdålig kombination i realiteten. Så vänder jag mig inte om och går. Inte förrän du ber mig.

Stjärnfall

Jaha. Så var helgen slut. Bara snipp, snatt, snut, slut. Men jag fick ha min allra första fest i min sprillans nya lya. Sedan fick jag dansa mig igenom natten. Och det kändes som om jag svävade. Jag träffade långa, snälla, trevliga killar som inte ville något hellre än att vara mig till lags. Som tyckte jag var så intressant med min politik och mitt långa, röda hår. Men åh, tristess. Jag kunde inte lämna dem snabbt nog. När Julia fastnade hos en rutig skjorta flaxade jag runt och vidare som vanligt. Sedan tog försynen över. Och på vägen ut nuddade du min arm. "You! Here?" Du verkade lite blyg. Lite out of your comfort zone. Jag är inte van att se dig så. Du vet alltid bäst, du kan alltid allt. Du hade den mest fruktansvärda av skjortor. Och ja, dina cowboyboots var på sin plats. Men det blixtrade till som vanligt. Trots att du var slätrakad och mer lik Colin Farell än någonsin. Det är nog bara att acceptera. Att du har gått in i hjärterummet nu. Så jag får väl avpollettera en del. Och helt enkelt se tiden an. Trots alla eeeh, alla borde inte och alla men, men, men.

Kapten Röd – Ju Mer Dom Spottar

Om...

Åh, jag vill åka till Paris. Och skriva böcker. Ord som blir bilder. Bilder som bli sanningar. Bara jag. Ensam. På ett ringrostigt, vingt hotell där ingen pratar engelska. Där jag lyssnar på Brel och Piaf och känner tiden gå. Du hade tydligen gjort det. Vandrat omkring i Amsterdam med din kamera. Bott och ätit och insupit och skrivit. Det var du som startade allt det här. Den där natten för mer än ett år sedan när det gnistrade till. Efter att vi arbetat på samma kontor i sex veckor. Det var mitt avslut. Jag skulle gå vidare. Men just den natten blev vi lämnade ensamma kvar och delade varandras sanningar för en sekund. Det var förbjudet och därför så oerhört lockande. När jag bläddrade bland dina sidor och förundrades över den du var. Att du pratade flytande arabiska. Att du hade så många vinklar och vrår som jag ville utforska. Fast jag gjorde aldrig det. För jag försöker alltid göra rätt. Och jag var ju någon annans. Men ibland undrar jag...

Konsten att plocka apelsiner

Jag har aldrig mött någon som har en så stark beskyddarinstinkt som du. Det känns som om jag utan att tveka en sekund skulle kunna lägga vad som helst på dig. För du skulle stå pall. För allt. Jag vet inte om jag gillar den känslan. Den är ny och ovan. Precis som jag är för dig. Igår, när du sprang ut på gatan utan skjorta. Bara för att jag råkat ut för invitationer från ett freak på vägen. "They don´t ever leave Nina." Och allt jag kunde göra var att ta mig för pannan och svara: "Welcome to being a girl." Men du, vem ska beskydda mig från dig? För du är så stor. Och jag känner hur jag håller på att gå ner på knä en smula. Min röst är tunn, mitt pansar rämnar. När jag ser dig har jag svårt att hitta orden. Men jag tycker om hur du ser på mig. När du bjuder mig på te med mjölk vid ditt rangliga matrumsbord. Och i det bleka morgonljuset. Innan du tar på dig dina arbetsbyxor och din hjälm. När jag sitter uppflugen i din breda fönstersmyg och ser världen vakna utanför. Du är plötsligt så ljus och liksom helt öppen, med leendet, alltid leendet på botten. Jag vet inte vart det här kommer att leda. Jag vet inte ens vart jag vill att det ska leda. Men det jag vet säkert är att det inte finns någon jag hellre vill plocka apelsiner med just nu. Även om det kanske kommer att göra ont i slutändan.

Leddra Chapman – Picking Oranges

Opposite, but kind of right still...

Du tar med mig till de allra sämsta restaurangerna. (För att du faktiskt gillar maten.) De skabbigaste barerna. ("Förbannade gubbfan, låt bli mig!") Din musiksmak för mig bortom helvetets portar (tänk Kayne West, tänk Rihanna). Du besöker frekvent den hemskaste av nattklubbar (Jurassic, åh, Jurassic). Din klädstil innefattar stentvättade jeans med sömmar och revärer (need I say more) och uppknäppta skjortbröst (dock inga guldkedjor). När du kommer mot mig nedför gatan kan jag inte låta bli att notera och roas av, (men också känna viss rädsla) inför dina spetsiga cowboyboots (ett enda felsteg och du kan ju råka sticka ut mitt öga). Jag tänker: "vad sysslar jag med? Ni har rätt. Vad gör jag här -- jag måste gå!"

Men sedan öppnar du munnen. Och så faller allt på plats igen.

Martha Wainwright – Bloody Mother Fucking Asshole

A good day

Förväntningar upp till taket. En chef som delar med sig av sin medhavda lunch. Skivar morötter, lägger upp hälften av räkorna och skär sallad. Frågar frågor om mitt liv som får surret i lunchrummet att stillas. Ger mig utrymme att bestämma riktning och mål. Efteråt, middag hos en av de bästa. Med så många skratt att de var svåra att räkna. Inkörsporten till en natt som var som en saga. I blinkande neon, medan jag dansade mig så varm att jag var tvungen att gång på gång andlöst springa ut i den svala sensommarnatten. Mobilen som ringde: "Jag vill att du kommer hit, tar min hand och leder mig ut och bort. Vart du vill. Jag bryr mig inte." Sedan, efter att jag skrattat så mycket att jag grät. En kyss på en morgontom gata. Och värmen från dina armar.

Why

Because you take pictures of confetti falling from the sky.
Because I trust you.
Because you say: "being disconnected from the world is not necessarily a bad thing."
Because you sail.
Because you use big words like flabbergasted comfortably in a sentence.
Because you make me feel protected.
Because you always smell of soap.
Because you´re such a fussy eater.
Because you say: "you´ve got to stop stealing the thoughts from out of my head."
Because you make me laugh. Always from the core and with ease.
Because I find you enchanting.
When you turn around and look at me and say: "Nina, let´s endeavour to achieve the unachievable."

And I suddenly believe that I can.

Concerning the heart...

Middle class academia, top of the food chain girl versus working class hero with broken and broken again knuckles.
PR, management and leadership versus hands-on construction ten hours a day save sunday.
Agnostic inclination versus self-evident catholic faith.

But the same, still the same premature ventricular contractions.

Söt, men...

Sexism -- check.
Machoism -- check.
Homofobi -- check.
Begynnande alkoholism -- check.
Ouppfostrad -- check.
Svartsjuk -- check.
The worst dresser ever! -- check.

And a few more unmentionables.

That´s why.

Leddra Chapman – Story