Lullaby

Hjärtat är fullt. Jag har gjort det jag ska göra. Och sånt jag inte borde. Men jag ångrar ingenting. Livet är för kort för det. Så jag sträcker på ryggen och går vidare in i framtiden. Den är höljd i dimma. Det passar mig. Ibland undrar jag hur jag tog mig hit. Bortom och igenom vissa år. Men jag är här nu. I stormens mittpunkt. På knivseggen. Och jag känner att jag har balans. Att jag klarar av att stå upprätt. Jag är så nyfiken -- var är jag om ett år? På det vita, tomma arket som utgör tiden efter. Det är nästan så att jag önskar jag trodde på en högre makt. Tacksamheten är så alltomfattande. Alla chanser jag fått. Alla som trott på mig. Som stått bakom och hjälpt mig framåt. Mina pärlor. Som jag trär på det osynliga halsbandet som hänger runt min hals. Vissa av er är borta sedan länge. Vissa i dagarna. Men de flesta av er vandrar samma gator som jag. Andas samma luft. Talar med varandra-- fast på olika språk. Vi delar samma drömmar. Samma längtan. En del av vår historia. Minnen. Fragment av tid som flammar till i medvetandet precis innan sömnen tar över. Då ser jag er. Var ni än är. Vem ni än är idag. Precis som ni var. Som ni är. Medan hjärtat slår taktfast. Pumpar blodet runt och ut och igenom kroppen i sin ändliga bana. På väg. Alltid på väg. Precis som jag.