Du

Jag minns den där morgonen. Väskan var tung, men hjärtat så mycket tyngre. Jag satte mig i en taxi västerut genom stan. Bengt körde. Längs med kanalen där allting stod i blom. Och jag tror han förstod att jag inte klarade tystnaden -- huvudet var alldeles för fullt -- för han pratade på om barn och barnbarn vid kusten, medan tårarna rann nedför mina kinder och vätte ner allting. Jag tumlade ut där måsarna skränar 24 timmar om dygnet och luften alltid luktar salt och hav. Stod där ett ögonblick med min blåa väska vid fötterna. Såg Bengt vinka och köra iväg. Sedan öppnade jag porten till mitt nya liv. Tiden har passerat sedan dess. Jag har gått stegen. Jag har tagit konsekvensen. Vänt mig om och letat bland ansikten efter dig. Jag har ångrat mig tusen gånger, men längst där inne -- på botten -- vet jag att jag gör rätt. Att livet är kort (vi vet inte hur kort) och att jag måste gå nu. Men jag kommer att sakna dig länge.