Nights made of satin

Then: Velvet summer dreams. All wrapped up in blankets of stars. Late June. You, at the table opposing ours. My gaze fleeting. Sizing you up. Coming to the conclusion: No, I think not. That changed. In mere minutes. Was it something you said? I don´t remember now. But I do remember your eyes. Transfixed. Focused, on me. I remember your hand on my hip as you steered me into my seat with a firm grip. I remember brushing past you as I moved my head away when you tried to kiss me -- the lights were dimming. "Soft, you said", as you touched my cheek. Too close, too fast. Exploded in my mind and I stepped away. Just to be able to breathe. Sometimes I still have trouble breathing when I am around you. Most of the time, when your gaze is fixed on me, I am the one who has to look away. It´s simply to intense to bear.

I think I´m going to start not to.

Ett kungarike för ett plåster

Idag har jag KOL. Och det som mamma hela tiden benämnt som rökhosta är nog just rökhosta. Så nu får det vara bra med pinnarna. De var trevliga och fyllde sin funktion, men jag klarar inte rädslan och hypokondrin. Det är fan att jag inte är en sådan där härlig typ som klarar av att röka bara på helgerna. Jag har verkligen försökt, men när måndagen kommer är jag den totala bitchen som gör livet surt för precis alla i min närhet. Så, det blir till att fimpa. Jag har gjort det innan, jag har gjort det förr. Och med plåster är det inte särskilt plågsamt. Förutom de första dagarna då. Då ska nog alla hålla sig undan en smula. Snus är ett alternativ. Fast inte ett särskilt gott sådant. För, det får vara bra med att vara slav nu. Det får vara bra med den eviga, nattliga jakten på cigaretter. I´m done here.

Love

Du har de längsta ögonfransar jag någonsin sett. Du har de finaste handlederna i mannaminne. Och när du tittar på mig och ler vill jag ta ner månen åt dig. Dina ögon gnistrar och du säger: "You bitch, you really have me now." Sedan dansar vi genom natten. Klättrar över stängsel, hänger i lyktstolpar, fastnar mot en vägg i den kalla vinternatten och orden bubblar, tankarna far -- upp hela vägen till stjärnorna. Sedan tar du mitt ansikte mellan händerna och stirrar på mig tills jag måste vika undan med blicken. Säger: "I love that you are strong, Nina!" Och någonstans är det nog också nyckeln till varför jag fallit så hårt. Du vill inte ta hand om mig. Då vill gå sida vid sida, luta dig ibland när du snubblar och du vill att jag ska göra detsamma. Det är nytänk för mig. Jag är van vid att få utrymme för alla mina neuroser. Jag är van vid att inte ha några begränsningar. Att luta mig hejdlöst -- så mycket att jag tillslut tappar bort den jag är. Och då måste jag gå. Då måste jag lämna. Bara för att finna. Du låter mig vara. Och när jag hetsar upp mig över någonting litet tittar du bara på mig med dina vackra, gröna ögon och säger: "Ok, but let´s go do something now."

This is what all those songs are about. This is love. Du vet inte varför. Du kan inte sätta fingret på hur det egentligen gick till. Men du vet att det inte längre finns någon återvändo. Att möjligheten att vända om inte längre existerar. Allt som finns är framåt. Med hans hand i din.

Griffin House – River City Lights

On the verge

Lundell kunde skrivit vår kärlekshistoria. Eller Brel. Om flickan med pärlörhängen och skräddarsytt, med tankar och demoner som alltid, alltid gör henne rastlös. Och machopojken med guld i händerna. Han som rullar ihop sig till en boll av sorg över sin oförmåga att tala. Klockorna klämtar högt nu. Så högt att jag nästan inte kan höra någonting annat. Och jag vet inte om de varnar eller bejakar. Men det var aldrig enkelt med dig, aldrig svart eller vitt, så jag gissar att de klämtar åt båda hållen. För vi står på randen av klippan. Jag håller din hand hårt. Så hårt att det gör ont. Jag vill aldrig släppa taget.

Men älskling, jag kanske måste.

Ulf Lundell – Jag Saknar Dej

A deer caught in the headlights...

Bara sådär, på en helt vanlig söndag...

M: So Nina, would you like to go to Ireland?
Jag: Sure. (Hjälp, hjälp, goodness gracious!)
M: When would you like to go to Ireland?
Jag: When would you like me to go to Ireland? (Herrejösses, helvete!)
M: Hey, I put the question out there. Now the ball is in your court...
Jag: Ok. Anytime then. The answer is anytime. (I´m so, so in love with this man, but...)
M: For Christmas?
Jag: Ok. For Christmas then. (Jul med Gallagherfamiljen? Did´nt really see that one coming...)

James – Sometimes

In due time

Du ser ut som ett barn när du sover. Och inatt kändes det som om jag var på klubb med min bästa vän. Jag skrattade lika mycket som jag gör med henne. Jag dansade lika extravagant som med henne. Jag fick vara nästan lika fri som med henne. Jag undrar vad som ligger i botten här. Hur mycket det här handlar om att jag faktiskt känner att du, din hårda yta till trots, faktiskt behöver mig. Hur mycket som handlar om att jag någonstans vill rädda dig. Det kommer jag nog aldrig att få veta. Inte förrän efteråt. Om det blir något sådant.

Us...

Nej, jag tror inte det. Ikväll var det bara vi. På en klubb mitt i stan. Och jag har aldrig skrattat så mycket. Hoppas att vi alltid har det så här. För det är vi. Alltid.

No, I think not

Men jag tror inte att jag kommer att tröttna. Och med risk för viss sirapssliskighet. Hur kan jag? När du är allt jag är, men har så många vrår som jag inte har...

Eeeh?!

Ok, han har dyslexi och sms:ar mig: Wot u at?", på reguljär basis. Jag är språkfascist.
Han gillar världens sämsta musik och vet inte vem Kate Bush eller Patti Smith är. Dessa två kvinnor tillber jag på mina bara knän.
Feminism är ett ord han bara hört på tv. För mig är det ständigt närvarande i min vardag.
Han kan stål. Jag kan HR.
I anknytning till ovanstående: Han tycker att November rain är världens vackraste kärlekslåt. Jag föredrar Leonard Cohen.
I framtiden vill han ha tusen barn att komma hem till på den irländska västkusten. Jag är inte särskilt förtjust i ungar (om jag inte känner dem väl) och sätter karriären främst.
Han bär uppknäppt skjorta (även om jag lyckats få honom att knäppa ännu en knapp) och guldmanschetter. (Det senare påminner mig skrämmande mycket om mannen mellan raderna och inget ont i det, men han är 60+.) Jag föredrar business, elegans, pärlor och less is more.
Han är inte främmande för att ta till nävarna. Jag väljer att strida med ord.
Han går till puben på fritiden. Jag skriver romaner och drömmer om en bättre värld.

Eeeeh!? Men well, ni vet vad de säger: Opposites attract. Jag hoppas vid gud att jag inte tröttnar! Då lär det bli jobbigt med detta hjärta och dessa nävar!

Quite simply

Tidigare i veckan slog det mig: pangpang! Att jag förmodligen är arbetslös om fyra veckor. Jag knäade lite under tyngden av den tanken. (Jag har liksom varit förmäten nog att tro att jag aldrig skulle befinna mig i den situationen igen.) Och jag tappade fotfästet en smula. Jag kunde bokstavligt talat känna hur mitt självförtroende bara rann av mig som vatten på en gås. Ja, jag erkänner, jag var en ömklig syn ett tag. Ett hängande huvud fullt av rädslor att inte vara god nog. (Lika lätt som jag drabbas av hybris, lika djupt kan jag också falla.) Men sedan tröttnade jag på att vara rädd. Jag tröttnade på att vara ett offer. Och började prata mig till rätta istället. Varje gång samma tanke flög in i huvudet tillrättavisade jag mig själv milt men bestämt. Efter ett tag märkte jag att det faktiskt fungerade. För jag är inte mitt jobb. Jag är inte min arbetsroll. Min status som människa sitter inte i min extravaganta titel. (Även om den är trevlig.) Den jag är, är mina val, mina erfarenheter, de människor jag omger mig med och de mål jag bestämmer mig för att nå. Det är du och jag under en milsvid himmel med tusen stjärnor. När du säger att jag är fantastisk och hänger i dörren och ropar: "Be careful on your way home", medan du ser mig gå nedför gatan. Den jag är, är någon som alltid vågar, trots att hon alltid, alltid är rädd. Jag är räddare än vanlig nu. Men jag är fortfarande jag och när jag ibland glömmer bort det nyper jag mig i armen och väser en smula åt mig själv. Det är inte svårare än så.

Kate Bush – Jig Of Life