You have to wait...

Men jag vill inte. Nununu! Ska allt bli bra.

Idag måste jag...

Försöka hitta en lägenhet
Inte prata med dig om det som gör ont
Fundera ut var jag ska göra av mitt piano
Prata med min chef
Tvätta
Kolla upp bostadsmarknaden
Inte ringa dig när det gör ont

Bäddat För Trubbel – Sånt Är Livet

Att växa ur någonting du älskar

Jag måste vara modig nu. Utan dig. Det bränner i mig -- ditt avtryck -- din skugga. Och jag kan inte skaka den av mig. En fot framför den andra. Ett steg i taget, för livet är ett vitt papper igen. Jag kan inte se handen framför mig och jag tror att jag kommer att gilla den känslan. Du är omstoppad, instoppad nu -- i hjärtevrån, känner du det? Du kommer att heja igen. Så som bara du kan göra. Från sidlinjen. Jag hoppas hon är lika rädd om dig som jag var. Jag älskar dig.

Life lesson

Be careful what you wish for. You might get it.

Quote of the day

"While the rest of the species is descended from apes, redheads are descended from cats." - Mark Twain

Så vansinnigt, fruktansvärt bra. Fortfarande.

                                                                         
Baz Luhrmann - Everybody's Free (To Wear Sunscreen)                

Midsommarverklighet

Jag har tappat mina ord lite grann. Jag kan inte riktigt beskriva hur det känns att jag (efter mycket vånda) skrev världens kaxigaste ansökningsbrev till min drömtjänst i förra veckan. Och att VD:n på företaget kallade mig till intervju två timmar senare. Jag kan inte heller beskriva hur det känns att Belsebub är oskadliggjord. Nöjet i att höra min mamma säga: "Och nu har han dig efter sig -- stackars sate!" Efter att ha varit rädd så länge. Att maktmannen ger mig kraft -- genom att prassla med sina papper -- när jag prasslar med mina papper. Och att en av de coolaste, smartaste kvinnorna jag vet mailar mig sitt stöd direkt från kommunens högst beslutande instans. Så ikväll, på årets ljusaste natt känner jag en sådan tacksamhet och stolthet. Och nu ska jag dansa tills benen trillar av!

Sommaren 2005

Jag lade märke till sådana konstiga saker som att du hade sorgkanter under dina naglar. Som om du varit och grävt i jorden, och jag tänkte att jag hade velat gräva där bredvid dig. Sedan såg du på mig med dina blåablåa ögon och jag var tvungen att titta bort. Igen och igen därför att du kom för nära. Därför att det var så uppenbart att jag kunde spegla mig i dig. Som om vi setts tidigare någonstans i någon tid långt härifrån. Du såg inte ut som jag trodde. Det fanns linjer i ditt ansikte som jag inte var van vid. Och hjärtat gick ner lite på knä just där och då. Trots att det inte alls var meningen. Sedan gick jag. Jag vände mig aldrig om.

Donavon Frankenreiter – Shadows

Porslinsvägen

Jag älskar stan på natten. När allt är nervigt och naket och hudlöst. Det är som om alla skal faller bort. All påklistrad glädje och alla leenden. Och jag känner långt där inne att någonting nytt är på gång. Som faktiskt inte känns som ett steg tillbaka. Jag kommer inte att sakna mycket. Jo, han med alla stora visioner. Han som såg mig, sporrade mig och som ville att jag skulle växa ännu större. Som tog sig an mig och ville visa mig hur det faktiskt kunde vara. Vad jag kunde göra. Och han med det korpsvarta håret. Som inte är som någon annan -- fast kanske mer som jag själv än någon annan jag någonsin träffat. Hon som litar på mig. Som hoppas in i det längsta att jag ska ändra mig, för jag är det bästa som hänt henne på länge. Hon sneglar på honom, han som också är på väg bort. Den trygga jätten som vi alla litar på och som jag har en outhärdlig respekt för. Jag vet inte om vi kommer att ses igen efter detta. För jag vänder blad nu och lämnar er. Och det gör ont, och jag känner saknad, men det är nödvändigt. För annars går det illa. I längden är jag inte stark nog. Men ni betydde någonting. Verkligen. Fast jag betyder mer.

Hejdå

Det är så förbannat sorgligt att det ska sluta så här. Det som började som en dröm. Och som kunde blivit så vackert. Jag håller på att ta förväl och jag är inte ens arg längre, men det kommer att ta ett tag för mig att skaka av mig vad som kunde blivit. Förstår ni vad ni tillåtit? Förstår ni vad ni gjort? Och att precis samma sak kommer att hända igen. Om ett år sitter ni där bland alla böcker och ord. Känslan av deja vu genomträngande. Och då, då kommer ni äntligen att förstå. Men kommer ni lära er någonting?