Porslinsvägen

Jag älskar stan på natten. När allt är nervigt och naket och hudlöst. Det är som om alla skal faller bort. All påklistrad glädje och alla leenden. Och jag känner långt där inne att någonting nytt är på gång. Som faktiskt inte känns som ett steg tillbaka. Jag kommer inte att sakna mycket. Jo, han med alla stora visioner. Han som såg mig, sporrade mig och som ville att jag skulle växa ännu större. Som tog sig an mig och ville visa mig hur det faktiskt kunde vara. Vad jag kunde göra. Och han med det korpsvarta håret. Som inte är som någon annan -- fast kanske mer som jag själv än någon annan jag någonsin träffat. Hon som litar på mig. Som hoppas in i det längsta att jag ska ändra mig, för jag är det bästa som hänt henne på länge. Hon sneglar på honom, han som också är på väg bort. Den trygga jätten som vi alla litar på och som jag har en outhärdlig respekt för. Jag vet inte om vi kommer att ses igen efter detta. För jag vänder blad nu och lämnar er. Och det gör ont, och jag känner saknad, men det är nödvändigt. För annars går det illa. I längden är jag inte stark nog. Men ni betydde någonting. Verkligen. Fast jag betyder mer.