Kärlek

Det är tystnaden jag kommer att minnas mest tror jag. Öronbedövande och fullständig. Inte bara när jag sätter i nyckeln i låset och öppnar den tunga dörren, utan som alltid närvarande i varje handling, i varje andetag. 

 

Ditt hjärta har tystnat nu. Du är i ro. Jag kan känna dig genom tiden och du besöker mig i mina drömmar, men när jag vaknar möts jag av en vägg av tystnad och känslan av att allt stått still. Jag kan fortfarande se den vita kistan som om det var i går. De sammanbitna ansiktena och mina egna darrande händer när jag vek upp det vita pappersarket för att dela med mig av min kärlek till dig. För jag speglade mig alltid i dig, men jag tror du speglade dig i mig också. 

 

"Vi var en", sa jag till någon viktig när han hörde av sig just efter att jag förlorat dig. 

 

Sanningen är; ditt hjärta är inte tyst, det slår fortfarande i mig och jag hör dina andetag i min egen bröstkorg. Du finns i mitt silke, mina vackraste klänningar och mina röda skor. Du finns i blommorna på ängen och i den lena katten som stryker sig mot mitt ben i skymningen. Din kärlek fyller mig och när jag lyfter blicken mot vårsolen så kan jag känna dig i varje grässtrå, i varje fågeldrill, i vinden som lätt som en smekning sveper över backen.  

This Woman's Work

I miss her

 

I know, dear

But we need to keep walking

There are greater plans for you

 

 

Her

Life pans inwards these days, aiming straight for my heart. It’s broken but it still beats. Yours is silent and it chokes my spirit. I want to break everything that makes noise. I want to trash everything that has a voice. I want to supress everything into silence and stillness. I want the world to stop for just a spell so I can catch my breath. 

 

But most of all, I want one second, just one second, when I can hold your hand in mine in order to let go.

Evigheten i mars

Vi packar ihop ditt hus.

 

Det är som om varje sak jag rör vid har ett alldeles eget hjärta som slår bredvid mitt.

 

Jag varvar vackert glas med tidningspapper och lägger försiktigt ner i den bruna lådan. Jag tänker att jag ska flytta hem till vattnet en dag, och de ska få komma till ro i ännu ett älskat hem.

 

Men det hjälper inte.

 

Allting går sönder nu, som om du var limmet som höll ihop skarvarna. För det skarvade alltid, men när jag såg in i dina ögon visste jag att jag var tvungen att göra allt jag inte trodde jag kunde, för din skull.

 

Tomheten breder ut sig, men trots det får jag inte plats någonstans.

 

Jag sätter nyckeln i låset, så fruktansvärt varse att det inte blir så många gånger till, så fruktansvärt varse att ingenting är detsamma och att det jag en gång tog för givet inte finns mer, utom i mitt minne.

 

Jag är så rädd att du ska blekna. Jag är så rädd att tiden kommer att sudda ut dig och jag håller desperat fast vid smärtan som är skarp och skärande, men den är verklig och dina konturer förblir fasta.

 

Dagarna flyter in i varandra och du är alltid här trots att det var många dagar sedan du tog ditt sista andetag. Ibland sträcker jag ut handen för att klappa en katt, men det är tomt och jag griper i luften. Ibland hör jag din röst så klart och tittar upp från packlådan, men du är inte där.

 

Jag saknar dig varje sekund.

1923

Din kasse står fortfarande vid dörren. Så länge jag inte packar upp den kan jag fortsätta att hålla din mjuka hand i min lite till. 

 

Det är samma värld, men ändå inte. Det är samma rum, men för alltid förändrat. Jag är samma människa, men det finns ingen hud mellan mig och saknaden, och ingen väg ut. 

 

Dörren är låst från insidan och du tog nyckeln med dig när du gick.  

 

Jag är inte redo.

Mr Blue

Your face is pale, tormented; it’s like your spirit has been stretched out over a large canvas and little care has been taken to protect your contours. Your voice is holding still, but I am surprised that it does; you look so weak, the lack of colour obvious (if you don’t count grey). You talk about the same stuff as usual, but even though your mouth moves, your eyes remain silent. I have not seen you smile since she left. You try, but the audience is abandoned with a contorted grin - the grief sipping through the edges.

 

I long for the morning, perhaps things will change then?

My Keeper of Truths

To be someone’s diamond, someone’s gem, the apple of someone’s eye – in a harsh world made of concrete and rock. How could I have been so lucky?

 

I miss your smile. I miss your touch, your relentless loyalty, your enigmatic, inspirational words and your soft caress. But more than anything I miss your eyes on me, making me feel like I am the golden girl with all the answers. (I have none.)

 

I love you to the end and back again; the world will go on because it must, but there is a hole in my heart that will remain until the end. There is no way to fill it as you move though time.

 

When I close my eyes I can just about see your contours, shiny and sparkly like a thousand stars; your red shoes, your blues and reds and lilacs and your dazzling smile promising me freedom. When I close my eyes I can feel my heart skip a beat at the sound of your voice, the touch of your hands on my pale skin - but it’s all just a dream.

 

I am wounded now (and you know it). I am hurting now (and you know it). I am lost and lonely now (the cut you left behind is so deep), tormented by the knowledge that my love can’t bring you back, not this time – you have moved beyond my grasp.

 

As the tears stream down my face I feel the relentlessness of my loss, the purity of emotion. I am left with one thought (and you planted it a long time ago).

 

Get to the other side!

 

I don’t know how I’ll do it yet, but I have the strength of your blood running through my veins, so I’ll get there.

 

All the while, I can feel your spirit echo through me.

 

I love you.

The Wanderer

You circle me relentlessly and I fail again to step away. I am a comet, moving really fast through space, always destined to crash and burn into you. When you left, I tried to walk it off, but I realised quickly that the world is not big enough, when you are moving through pain. 

 

I will never be what you want, yet we continue to play pretend…

The Abyss (love in the coronaverse)

I can still see you in that place with the high ceilings; grand, sparkling chandeliers swaying above our heads, shining smiles and beaming eyes over wine glasses and champagne flutes.

That place with the rooftop, where my grandpa used to work as a young man such a long time ago.

 

It’s almost as if time has given you two faces as the old merges with the new, yet we’ve remained the same despite our memories; at the bar, ordering G&T’s, your eyes are on me and I shiver in tempo with the beat.

 

Those nights in September, scented by a thousand unseen blooms and by too many piercing words leaving me with wounds that have still not fully healed.

 

Another Indian summer now and everything is different, but the air remains the same (it doesn’t care about our little human catastrophes).

 

As dusk falls, I watch you walk towards me with our drinks and I suddenly have an urge to run away because I didn’t think it would be like this, I didn’t think I would feel like this. I didn’t realise that time and space would merge under your hands and that I would have no option but to fall, helplessly, relentlessly - even though there was no ground beneath my feet.

 

Your rhythm is (as always) intoxicating.

 

You sit down and I marvel at the deep brown of your eyes and the broadness of your shoulders while I contemplate getting up, leaving, not turning back, ever. I know its fruitless. I know I am defenceless and when you open your mouth, I feel hollow and unprepared at your words. I jerk back in my chair - it’s not violent and you don’t notice, but my body keeps moving ever so slightly as if trying to find its equilibrium.

 

Then you speak of love and I am trying to make sense of your words but it’s hard, I always lost myself in you and now is no different than then.

 

I remember your salmon coloured shirt, your cowboy boots, your five o’clock shadow, but most of all I remember your eyelashes against your cheek when you slept next to me. They were the longest I had ever seen.  

 

As I take the first step, I know that I have no choice but to keep walking.

By the Waterfront

We met on midsummer night’s eve. We tried new places then; new drinks, new thoughts and as the contours of the night blurred, everywhere and everything merged into you. I walked home alone, as the fragrant night spiralled into a fiery dawn - the morning dew fresh underneath my feet, with the promise to take you to the beach, still echoing in the brittle light.

 

Do you remember?

I waited two weeks before I called you, and you still picked up on the first ring.

We walked through the park to get to where we were going. We may have stopped on the way; I don’t remember, but we made it just in time for dusk. You kissed me there for the first time by the water, and while the waves crashed I realised I was on fire under your hands. I remember my breath catching in my chest, my racing heart and white sand in my hair and on my skin - like a thin film of tiny silver beads reflecting in the cascading sunset.

Can you still see the ocean where you are?