Rastlöshet

Jag vet, utifrån (från sidlinjen där du står) kan det ses som om jag springer -- rastlöst vidare, aldrig stilla, sällan nöjd -- men snälla, oroa dig inte. Ja, jag vet (igen) att det kan verka som om jag lever mitt liv alltför lätt, att jag gör vad jag vill för att jag vill och att jag inte tillräckligt ödmjukt bugar och bockar för att jag borde. Med alla dessa möjligheter. Man ska egentligen inte kunna leva som jag gör. Flyga över stora delar av Europakartan varje helg -- beta av Spanien, Polen, England, Ryssland (nastrovjo za schisn) och Turkiet och sedan Spanien igen. På ett ynka halvår. Men du, jag skiter i vad du tycker! Verkligen, högaktningsfullt. Och ja, ibland är jag till och med tacksam. Fast för det mesta är jag mest arg (vet ni som känner mig) och jag vet precis vad jag har betalat för att ta mig hit. Vi får ju sällan det vi är värda. Guldägget ramlar inte ner från en molnfri, azurblå himmel -- särskilt ofta. Så skulle det göra det är det din förbannade skyldighet att helhjärtat köra på i 180. Så länge du inte gör illa. Du får aldrig göra illa. "Aspire always to be a good person" --hans mantra, tog jag med mig. Det utgör begränsningen. Den enda.

Múm – Green Green Grass Of Tunnel

Vi

Jag går nedför våra gator varje kväll. Ser oss i hörnet vid videobutiken och i knähöga Dr Martens nere vid ingången till KB. Jag minns hår som var svart och grönt och ibland tigerrandigt, tjock sotig eyeliner och Charlotte sometimes och Boys don't cry i boomboxen. Och Just D. Av någon outgrundlig anledning alltid Just D och Blue nun och Liebfraumilch. Ibland slår det mig att de aldrig någonsin kommer att vara bara mina igen. Gatorna. Och att jag gillar den känslan. Jag saknar dig. Jag vet inte om du vet det. Det är nog svårare för mig eftersom det var du som faktiskt lämnade tillslut. Tog dina skivor och böcker och flyttade sextio mil norrut. Jag var långt borta då. Där jorden lämnade mina byxben rödfläckiga och eldflugor färgade natten gyllene och vi skrev brev på brev på skoltrötta kollegieblock. Men jag återvände, till en stad som var ännu lite tommare. Och vi fortsatte att växa upp. På skilda håll denna gången. Vi vandrar andra gator nu, med andra människor och mot andra mål, fast på något konstigt sätt känns det ändå som du går bredvid mig.