You

Last blog of the year. And it´s going to be about you. Because through a static phone line, through all the miles that separate us, the spark was still there. So, I leave myself in your hands now. No safety nets, no way outs. Just me. And you. In the equation. Do what you will. Love me forever or leave me broken. I don´t care. I´m not walking away. Not unless you ask me too.

Happy New Year, darling you!

The Pogues – Love You 'Till The End

Mood swings

I have this feeling of dread. It has nothing to do with you. We´re ok. It has to do with change. 2010 was the year I could´nt picture ending. 2010 was the year I was´nt sure I´d survive. 2011 was my year. The year I was suddenly fully in sync again. Alive. Vivid.Translucent. Here. What will 2012 be like? Somewhere inbetween? I always had trouble with change. I always feared what I did´nt know. And lots of things are up in the air again. I´m having difficulties focusing. Because the future is so hazy. And the haze is heavy on me. I have to fight to push the air out of my lungs. I have to fight to not curl up in bed and cry my eyes out. I have to fight to not make the decision to not venture outside tonight.

But give me an hour or so and I´m sure things will be different.

Ulf Lundell – Jag Saknar Dej

Decided

Last day of the new year. I´m thinking that I´m still hooked. I´m thinking that the only one who can change that is you. Logic does´nt seem to matter. Complicated does´nt seem to matter. History does´nt seem to matter. So, we´re in this. I think we kind of have to be. The road was chosen way back when. We´ve walked it. We´re still walking it. So, let´s give it one try darling. Let´s make one wholehearted attempt at it. Because I´m spellbound. And I can´t seem to snap out of it.

Screaming J.Hawkins – I Put A Spell On You

Fuck off!

Och denna är till dig. Bara till dig. Jag tror kanske vi kommer att träffas snarare än jag (och säkert du) hade hoppats.

Timbuktu – Resten av ditt liv

A given

Ok, jag har faktiskt ett nyårslöfte i år. Att hetsa mindre. Jag måste försöka tygla min panik och jag måste sluta låta mina demoner få fritt spelrum. Jag måste tillåta mig att känna tillit och sluta upp med att konsekvent måla fan på väggen. Det är inte ett helt lätt löfte att hålla. Särskilt med tanke på att jag någonstans alltid presterar bäst med paniken i bröstkorgen. Problemet är när jag inte måste prestera. När det inte finns några bollar att kasta upp i det blå eller berg att bestiga. Det är då mina demoner driver mig till vansinne. Någonstans handlar det nog om en inre osäkerhet och rädsla för att jag inte kan klara av det som läggs på mig. Att jag inte kommer att orka stå upprätt när livet kastar ut bollen utanför planens gränser. Men det kan jag ju. Det vet jag ju att jag kan. Jag har gjort det förr. Jag har tagit mig upp och vidare. "Put yourself in the equation Nina", har varit mitt mantra i många månader. Från och med nu kommer det att vara ännu, ännu viktigare! DET är mitt nyårslöfte!

Wot u at

Jag sitter och går igenom gamla sms från året som gått. Det är någonting jag gör inför varje nyår. Och när jag kommer till dina måste jag bara le. De är humor trots att du inte förstår det. Och jag och Julia kommer att garva länge och väl åt dina fraser. Långt efter att du försvunnit från Malmö. Långt efter att du försvunnit ur mitt liv. Det är lite elakt. För trots din stora hjärna, så har du enorma problem att stava. Och du hatar att skriva. Det vet jag ju. Att tala är din grej. Inte bokstäver. Men när jag för tredje gången hittar "wot u at" i min telefon så måste jag fnittra lite för mig själv. Och det framstår med all tydlighet just varför, varför jag inte kan hata dig, men också (med ännu större tydlighet) varför, just varför, jag måste gå.

The return of the flow

Jag känner den återvända. Flowen. Självkänslan. Och jag känner hur jag växer. Av några få, enstaka ord. (Och nej, de har ingenting med dear Gallagher att göra, he can bugger off!) Av att jag lyckas få igång min tv helt själv. Av att jag har fantastiska, fina människor i min närhet och av att världen plötsligt (igen) ligger öppen och vid framför mina fötter. Allt jag behöver göra är att sträcka ut handen. Lite längre än vanligt. Med lite mer fasthet än vanligt. Så faller det jag vill ha ner i min handflata. Välkommen tillbaka kära, bästa, finaste flow! Och varmt välkommen 2012!

Mellandagsrea

I cykelaffären

Anneli: Men skulle inte du också köpa en cykelhjälm?
Hipp, leende cykelhjälmsförsäljare: Jasså!?
Jag: Nej, eller jag vet inte...
Inre tankegång: Fy fan, de ser så förbannat töntiga ut...
Hipp, leende cykelhjälmsförsäljare: En rosa kanske?
Jag: NEJ, definitivt ingen rosa hjälm!
Inre tankegång: Idiot, är du helt dum i huvudet?
Hipp, leende cykelhjälmsförsäljare: Nehej.
Anneli: Har ni någon ilsket röd?
Jag: Haha!
Inre tankegång: Som jag kan slå dig i huvudet med din irriterande, sexistiska sportkille!

Hey

Det kommer att bli lite tomt här. Men det är tid att gå vidare. Det har det varit länge, men jag har inte varit redo att lyssna. Nu, hör jag igen. Nu, ser jag. Jag vet inte varför du gör som du gör. Jag tror inte du vet det själv ens. Jag gav dig så många chanser att avsluta detta snyggt. Men du har en förmåga att alltid välja den väg som är sämst. För dig själv och för andra. Hatar jag dig? Nej. Det kan jag aldrig göra. Du var någon jag behövde möta. Men någon på vägen mot någonting annat. Jag går nu. Och jag är rädd att du inte kommer att stanna kvar i mig särskilt länge. För desto fler dagar som går, desto fler timmar vi är åtskilda, desto mer uppenbart är det: Du och jag var aldrig någonting annat än en sprakande, men bräcklig dröm i gryningsljuset.

Rufus Wainwright – This Love Affair

Längtan

I miss your truths.