Du. Som aldrig kommer att få veta att jag spenderade en hel vinter på en madrass på golvet i vardagsrummet. (Bara för att jag inte kunde sova bredvid honom när du var i mitt huvud.) Jag gnistrade och glödde in i märgen (när du log) och ibland tog jag fram en bok jag visste att du läst (bara för att få läsa samma ord som du gjort). Jag log mig igenom veckor av möten. (För att dina händer var de vackraste jag någonsin sett.) Och allt kändes plötsligt som orörd, obruten mark i en så länge pågående stiltje som bara väntat på sin storm. Du kommer aldrig att förstå att någonting började där, med dig, ute i kylan, i snön -- för många, många månader sedan. Istället var det han som kom. (Han var inte helt olik dig.) Och jag föll, bara för att tiden var här. Du var sedan länge försvunnen. In i samma dimma som jag vandrade ut ur den där ljumma sommarnatten när livet självmant vände blad och det helt enkelt inte fanns mycket att göra åt saken. Jag ser dig ibland ute i natten och det hugger alltid till lite i mig. Inte av sorg eller saknad -- vi var aldrig varandras. Men minnet svider: av långa, trånga korridorer fulla av tråkiga dokument, av tröstlösa papper och datorskärmar och myndighetsbeslut så in i döden trötta, av Marlboro lights och gemensamma nämnare och allt vi skrivit och ännu inte skrivit. Vi möttes därute, oförhappandes och mellan ramarna -- bortom allt det vi trodde att vi så gärna ville vara. Och under en enda liten, andlös sekund såg vi varandra precis som vi verkligen var.
Bear Colony – hospital rooms aren't for lovers
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar