Skrämselhicka

Fy fan, jag är lite som ett rådjur som är fast i strålkastarljuset. Velar. Vill, vill, men borde inte. Av en miljon anledningar. Men mest därför att jag vet att väljer jag att gå framåt så kommer det att gå snabbt, alltför snabbt för att jag ska klara av det just nu. Jag har varit här förut. Konstigt att samma situation återkommer igen och igen under en livstid. Vad är det jag ska lära mig? Jag vet exakt hur det borde vara. Hur jag borde agera. Men det känns som en omöjlig ekvation. Lika omöjlig som att göra det jag inte borde göra. Och under tiden förvirrar jag. Mig själv och andra. Som inte förstår att jag försöker hitta den rätta vägen. Det som är bäst för alla inblandade. "You think too much." Jo tack, välkommen till min verklighet.