Jag har känt dig i nästan fem månader nu. Och fortfarande är det
liksom som om hjärtat tar ett extra andetag när jag ser ditt namn i
displayen. Jag andas in, saktar ner i några sekunder -- sedan plockar
jag upp luren och du är på andra sidan. "Hey, there." (Andas, andas
Nina.) "How are you?" (Lugn hjärta, lugn.) Och du har absolut ingen som
helst aning. Vilken inverkan du har. Jag gömmer mig bra -- bäst av alla,
bättre än du. Det, tror jag däremot att du vet. That you have
met your match. Att jag aldrig, aldrig ger efter. Att jag är envisast
som synden och att du aldrig kan vinna. Du har sagt det ett par gånger:
"I can´t win with you, can I?" Men det stämmer inte riktigt. Du har
redan vunnit. Mitt hjärta. Varesig jag vill det eller ej. Varesig du vet
det eller ej. Ibland skrämmer det mig. Fast för det mesta gör du mig så
glad att klockorna stannar. För det mesta får du mig att skratta sådär
långt inne från botten. På ett sätt som jag aldrig har gjort tidigare
med någon man. Du är egentligen inte min typ. Du är för instabil och för
styrd av ditt klappande hjärta. Jag brukar instinktivt välja min
motsats, aldrig någon som är som jag. Det är intressant att plötsligt
vara på andra sidan. Att liksom se sig själv utifrån, fast genom att
betrakta en annan människa.
Jag hoppas jag får känna dig länge.
The Tallest Man On Earth – It Will Follow the Rain
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar